Varulv i Blodet

Kapitel 11

Jag springer allt vad jag kan!
Jag svär när jag flera gånger snubblar på mina skosnören som jag inte hann knyta. Jag får INTE komma försent, mamma kommer att döda mig!
Långt där borta ser jag den vita byggnaden. Jag springer snabbt in på skolgården och tittar på klockan som hänger på sned på skolans vägg.
Det är en minut kvar innan det ringer in.

"Vanessa!" Ropar någon bakom mig.
Jag vänder mig om och ser Sara, Lovisa, Katarina och Ida komma emot mig.

"Jag trodde inte du skulle komma, varför är du så sen?" Undrar Sara

"Jag råkade somna om när väckarklockan hade ringt" säger jag generat.

Precis då ringer det in och alla fem börjar gå mot ingången.

"Vad har vi för ämne?" Frågar jag som inte riktigt har koll på schemat.

"Vi har svenska!" Säger Lovisa leende

"Ska du flörta med våran svenska lärare?" Frågar jag och suckar.

Lovisa svarar inte utan fnittrar bara.
Jag kommer in i klassrummet där det är fullt med pratande elever. Vi sätter oss vid det runda bordet, där vi brukar sitta.
Dörren öppnas och in kommer den "underbara" läraren, Martin.
Han ler ett charmigt leende till alla, och sätter sig på stolen bakom katedern.

"Jaha, elever, vet ni vad vi ska göra idag?" Frågar han

Alla skakar på huvudet, och tittar med gnistrande ögon på honom. Jag suckar.

"Vi ska jobba med folksagor" säger han med ett stort soligt leende, "men jag tänkte att vi kunde börja med att prata lite om övernaturliga väsen. Så, är det någon här inne som kan nämna något?"

Allas händer flyger upp i luften. Ja, förutom min, Idas och Liams. Dom två verkar inte heller gilla Martin.
Martin pekar på händerna i luften och eleverna säger stolta deras svar:

"Troll"
"Alver"
"Älvor"
"Jättar"

"Mycket bra, men är det ingen som har tänkt på några av dom populäraste väsen vi har, Vampyrer och varulvar" säger Martin.

Det känns som om han hade gett mig en käftsmäll, jag vill verkligen INTE prata om varulvar!
Men det verkade inte vara hans plan heller.

"Visste ni att det finns olika sorters vampyrer" säger Martin och hans bruna ögon gnistrar till i gult.
Märkligt, tänker jag. Jag tittar på Ida och Liam för att se hur dom reagerar, men dom båda har stoneface.
Lovisas hand flyger ivrigt  upp i luften.

"Det visste jag! Tillexempel så finns det Twilight vampyrer som gnistrar i solen" säger hon stolt.

Alla skrattar åt henne. Jag tycker lite synd om henne, hon såg så glad ut när hon hade kommit på det där.

"Jag menade inte vampyrer från olika filmer" säger Martin med ett beklagande leende.

"Jag tänkte mer på att det finns blodsugande vampyrer och sen finns det..... hypnosvampyrer" fortsätter han och ännu en gång gnistrar hans ögon till i en gulgrön färg, som på ett djur.

Jag ser hur Ida blir alldeles stel i kroppen.

"Jag har faktist med mig en mycket märklig men vacker sak" säger Martin och tar upp en trälåda ur sin ryggsäck som hade stått bredvid katedern.

"Det jag ska visar er nu är en vacker lila växt, som råkar vara giftig för hypnosvampyrer, ja om dom nu finns" säger han och skrattar, ett väldigt falskt skratt, men ingen verkar märka det. Alla stirrar med beundrande ögon på honom.

"Ursäkta mig! Men jag kom precis på att jag och Liam skulle till rektorn nu" säger Ida helt plötsligt

"Ja juste" säger Liam fort, "det hade jag glömt. Kom vi borde skynda oss!"

Snabbt springer dom ut ur klassrummet. Martin hinner knappt säga något. För en sekund ser han helt förbannad ut, men han lugnar snabbt ned sig.
Jäklar! Tänker jag, varför är jag så dum!? Vargen i min dröm sa ju att HuvudUlven skulle vara en person som man minst trodde, en person som alla älskar. HuvudUlven är Martin, det är han som har odlat den där giftiga växten så han kan döda Ida och Liam!

"Jaha, det var ju synd, då får dom inte se den här vackra växten" säger Martin och lyfter upp den lila glittriga växten ur lådan.
"Men som tur är så hade jag tänkt att vi kunde odla lite sådana här växter i klassrummet"

Ånej! Tänker jag förskräckt.

Precis då ropar nån:
"Vi har slutat!"

Alla reser sig upp och börjar plocka ihop.

"Jaha, men kan inte någon av er ta dom här fröna och plantera dom lite snabbt?" Undrar Martin och viftar med några små påsar.

"Jag kan!" Säger jag snabbt.

Jag ser att Lovisa blir besviken, hon ville säkert göra det.

"Så snällt av dig Vanessa" säger Martin och ler, det ser ut som ett ondskefullt leende.

Jag väntar tills alla har packat ihop och lämnat klassrummet. Det roliga är att Martin vet att jag har varulvs blod i mig, men han vet inte att jag vet att Ida och Liam är vampyrer, och att jag vill skydda dom!

Snabbt tar jag både växten som Martin hade i lådan och alla frön och springer fram till fönstret, jag öppnar fönstret och slänger ut alltihop. Jag ler skadeglatt, Martin trodde att han skulle kunna vinna mot oss, men han kommer att få en hård kamp. Jag tittar på medan blomman och fröna ramlar ner i bäcken som rinner precis bredvid skolan.
1-0 till mig!

Haha, förlåt för att jag inte uppdaterar så ofta, jag tycker inte riktigt om den här berättelsen, men jag fortsätter gärna om ni tycker om den.
Jag ska försöka  att uppdatera oftare <3