Fake it with Styles (swedish)

kapitel 8

De kommande dagarna har jag känt mig mycket bättre och har återhämtat mig helt från svimmandet och igår var jag och tittade precis som i Sverige, när killarna uppträdde på Storbrittaniens X-factor. Ärligt talat så är de hur grymma som helst.

Just nu sitter jag med Mrs. Jones i köket och jag är glad för att ha henne som sällskap ikväll innan hon går iväg för helgen. 

”Why are you baking this much?”, frågar jag samtidigt som hon tar ut en plåt full av muffins ur ugnen. ”Don’t get me wrong, I’m not complaining” Det luktar underbart. När åt jag sist hembakade bakelser? Jag kan inte minnas.

Hon skrattar. ”The boys will be here soon”, svarar hon och lägger ut de stora muffinsarna på en stor tallrik.

”What? They’re coming here?” Varför är jag så förvånad egentligen? De är Harrys bandkamrater, det är klart att de kan komma hit för att umgås väl?

”Yes, they are. Here, take one”, hon ställer fram tallriken framför mig och jag tar upp en chockladmuffins. 

Sedan jag svimmade har jag börjat äta normalt igen, bara för att jag inte vill att det ska hända igen och det är tack vare Mrs. Jones jag fått äta så underbara maträtter som har fått mig att må bättre.

Jag hör min telefon ringa i byxfickan och när jag tar upp den ser jag att det är Caroline. Jag har bara pratat med henne en gång sedan jag kom hit, alltså för två veckor sedan, och måste erkänna att jag saknar henne.

”Caroline, hej!”, svarar jag glatt.

”Hej, Blue. Hur mår du?”, hennes röst låter inte lika glad som vanligt.

”Jag mår bara bra, tack”, halvljuger jag.

”Blue”, börjar hon sakta. ”Det är något jag måste prata med dig om”, säger hon sedan allvarligt.

Mitt hjärta sjunker genast och jag undrar vad som är fel. ”Okej...”

Jag hör ytterdörren öppnas vilket betyder att killarna är här och Mrs. Jones går ut för att möta dom.

Jag hör henne sucka. ”Det här funkar tyvärr inte längre, Blue. Folk har börjat märka att det är något som inte stämmer mellan er och har redan sina ideér om vad det kan vara. Om ni inte börjar skärpa er, både du och Harry, så innebär det att kontraktet avbryts, och tja..”, hon väntar några sekunder. ”Det innebär konsekvenser för dig, Blue”

Jag sväljer hårt över klumpen som har bildats i halsen. Jag vet precis vilka konsekvenser hon menar och jag måste ärligt talat säga att jag inte är förvånad. Det sista jag och Harry har betett oss som är ett par, men varför skulle han bry sig? Det är inte så att det är han som kommer att få någon lön och det är inte han som kommer att förlora sitt jobb. Det är jag.

”Honey, what’s wrong?”, frågar Mrs. Jones när samtalet är avslutat och hon har kommit tillbaka till köket.

”This can’t be happening”, säger jag lågt, mest för mig själv.

”What can’t be happening?”, frågar hon oförstående.

”Everything is his fault! He’s acting like a five year old stubborn child, and I don’t know what his damn problem is!”, säger jag frustrerat, medveten om att killarna inte kommer att höra, så högljuda som de är i vardagsrummet.

”Calm down dear”, säger hon lugnt. ”You know, Harry has changed since you first came here”

Det har jag väldigt svårt att tro.

”Changed?”

Hon nickar. ”He isn’t going out as much as he used to, he’s sitting in the living room watching tv with you even if you two aren’t talking, which he never did before. And when I say never, I mean never.”

Om jag tycker att han går ut ofta nu kan jag knappt tänka mig hur ofta han gick ut förut. Kom han ens hem då? 

När jag inte svarar säger hon, ”Everything is going to be okay sweetheart”

”No, everything won’t be okay, Mrs. Jones. I will lose my job because of this, because of him!”

Jag kommer aldrig att få ett lika bra jobb som jag har nu, bortsett från den här fake grejen. Mitt jobb som jag fick på Sony var ett drömerbjudande, något som många inte får. Vart ska jag ta vägen om jag inte jobbar kvar?

Jag känner hur mina ögon vattnas och tårar rinner ner.  ”Why am I crying? I am so sick of crying” Det känns som att allt jag har gjort sedan jag kom hit är att gråta. Det räcker.

Jag torkar bort tårarna med baksidan av min hand samtidigt som Mrs. Jones räcker mig en näsduk. 

”I’m going to my room”, mumlar jag samtidigt som jag ställer mig upp och hinner se en blick av medlidande från henne innan jag går ut från köket.

Jag ska precis gå uppför den stora trappan när jag hör killarnas röster i vardagsrummet.

”Yeah, I mean why not?”, säger Niall.

”I agree with Niall”, skrattar Louis. ”Blue’s really hot”

”Both of you, fuck off”

Utan att tänka mig för går jag in till dom och ställer mig framför Harry som sitter ner i soffan, med mitt blod som kokar. ”What is your problem exactly? I'm sorry for not being your type, not being tall, blonde or a model. But do you think I wanted this? I practically got forced into doing this and had to leave my old life behind. Do you think I want all the hate I get from your so called "fans"? Because I don't, and I could lose my job because of you. I'm sick of you always acting like this. Get your shit together, Harry”

Alla fem stirrar storögt på mig med gapande munnar och för första gången ser jag Harry vara helt mållös. 

Jag vänder mig om och istället för att gå upp till mitt rum går jag mot ytterdörren och går ut. Jag är trött på att vara kvar i det här dumma huset. 

Jag vet inte vart jag går men när klockan är runt åtta på kvällen är det fortfarande ljust ute förutom några gråa molntäcken som ligger överallt i himlen. Jag har gått runt i massa cirklar, tappat bort mig och fortsatt gå bara för att tappa bort mig igen. Det finns mycket jag fortfarande inte förstår. Vad hade Mrs. Jones menat när hon hade berättat att det inte är Harrys fel att han är som han är? Varför hade han lämnat sitt rum den dagen jag låg i hans säng efter att han hade bärt mig upp dit? Jag förstår inte om hans agerande beror på att han har blivit känd eller om det beror på något som ligger mer bak i hans liv. 

Det börjar bli mörkt ute och min mobiltelefon verkar ha lagt av helt. Jag börjar frysa och drar min kofta så tajt omkring mig som jag kan och försöker hitta någon att fråga efter vägen till. Som om det inte vore nog börjar jag känna vattendroppar  falla ner på mig och jag suckar högt. Toppen.  Jag är helt borta, mitt i ingenstans, utanför centrala London, det regnar och jag fryser ihjäl. 

Jag ser en gammal kvinna gå förbi och springer sedan fram till henne för att fråga om vägen. ”Excuse me, but do you know where... uhm.. Harry Styles live?”, fråagr jag samtidigt som jag för min hand upp och nerför min axel för att försöka värma mig. 

Kvinnan ser irriterat på mig och tar upp sitt paraply som hon öppnar och håller över huvudet. ”You crazy stalker of fans”, hon skakar sakta på huvet. ”Just leave the poor boy alone”, svarar hon och börjar gå därifrån.

”No, wait!”, ropar jag efter henne. ”It’s not like that! Hey! I live there!”

Men kvinnan bryr sig inte om det jag säger och fortsätter gå tills hon försvinner från min syn helt och hållet. Kan det här bli värre?

Eftersom att jag nu har lagt upp flera kapitel på en gång vet jag inte när nästa uppdatering blir men skriv till mig om ni undrar något <3  Är det förresten någon som är bra på att göra covers och skulle kunna tänka sig att göra en till denna? Hör av er här på wattpad!

Glöm inte att kommentera/rösta, kram xx.