Fake it with Styles (swedish)

kapitel 3

Caroline och resten av gänget, vilka vet jag inte riktigt men säkert några från Sony, kommer att vara här om en timme för att hämta upp mig. Jag går in i min stora nya garderob, eller walk in closet som jag bara har sett på teve förut, för att försöka hitta något att ha på mig ikväll. Jag drar med handen över alla fina plagg som hänger på väggen tills jag stannar vid något vitt. Jag tar ut plagget och ser en underbar söt, rosa klänning som är varken för kort eller för lång. Den borde nog funka bra till ikväll? 

Jag går vidare runt i min garderob och stannar vid alla dessa skor som står framför mig, fint radat på olika hyllor. Åh, herregud. Jag kan knappt tro att allt det här är mitt och jag kommer nog aldrig att vänja mig vid det här. Kim skulle hoppa av glädje om hon såg allting och jag kan knappt vänta tills hon gör det.

Jag väljer tillslut ett par vita vanliga klackskor som ser onödigt dyra ut och sätter på mig dem tillsammans med den ljusrosa klänningen. 

Jag betraktar mig själv i spegeln. Jag har nog aldrig haft på mig något så fint som det här förut. Allt som har hänt de senaste 24 timmarna känns fortfarande så overkligt att jag inte riktigt har fått grepp om det ännu. Jag hör min mobil ringa och när jag springer fram till sängen lyser Carolines namn på skärmen.

”Hallå?”, svarar jag med en neutral ton.

”Vi väntar på dig här nere”, informerar hon och jag hör folk prata i bakgrunden.

”Okej, jag kommer ner nu”, säger jag och hör sedan samtalet avbrytas.

Snabbt tar jag min jacka i handen och en liten kuvertväska som jag stoppar min mobil och hemnycklarna i innan jag går ut. 

När jag kommer ner står en svart liten glansig bil utanför och när en dörr från baksätet öppnas dyker Carolines huvud fram. 

”Hej, kom in!”

Jag gör som hon säger och sätter mig bredvid henne med andra okända ansikten i bilen. Eller inte helt okända, jag har för mig att jag har sett några av dem på kontoret ibland men jag har aldrig pratat med dem förut.

Caroline presenterar mig för alla och jag hälsar glatt tillbaka medans vi kör iväg. 

Trots den situation som Caroline har försatt mig i så gillar jag henne väldigt mycket. Hon är alltid snäll och så godhjärtad. Hennes ålder är närmare fyrtio och hon har inga barn eller någon man. Ibland finner jag mig själv med att tycka synd om henne för det, borde inte hon känna sig väldigt ensam? Men sen kommer jag på att det inte är min ensak.

Bilen börjar sakta in och jag får en känsla av att vi snart är framme. Vi kör förbi en stor folkmassa och min mun börjar gapa. Den stora folkmassan består av flera hundra tjejer som står och skriker och håller upp skyltar där det står ”One Direction” på. Trots att killarna befinner sig inomhus så är tjejerna så glada som om de stod framför dem. 

Bilen åker in i ett garage och när motorn slår av kliver vi alla ur. 

”Det är snart dags, Blue. Hur känner du dig?”, frågar Caroline samtidigt som vi börjar gå mot en dörr längre fram.

”Jag vet inte, allt känns fortfarande så overkligt”, erkänner jag och ett litet skratt kommer från hennes mun.

”Det förstår jag, men du klarar det”, uppmuntrar hon och stryker med sin hand längs min axel. 

”Hur ska jag... Vad.. Vad ska jag göra när vi kommer dit?” Nerverna får mig att stamma. Varför blir jag plötsligt så nervös?

”Slappna bara av och allt kommer att gå bra ska du se. Gör som jag har sagt till dig”