112 // foscar

ten

Jag vaknar av att Saga gråter i rummet bredvid och hummar oroligt för mig själv samtidigt som jag smyger upp ur sängen.

"Hjärtat.." mumlar jag oroligt och smyger försiktigt in i rummet där hon ligger. "Felis.." snyftar hon fram och jag lyfter upp henne i mitt knä och vaggar henne försiktigt.

"Mamma" snyftar hon sprucket vilket får mig att blunda hårt och sucka. "Nej Saga, inte mamma.." mumlar jag sprucket och biter mig löst i läppen.

"Snälla Saga.." yttrar jag bedjande då hon försöker ta sig loss ur min famn.

Oscar öppnar plötsligt dörren och ser på oss med en sömnig men orolig blick. "Allt okej?" frågar han försiktigt och möter min tårögda blick. Saga i sin tur tar sig ur mitt grepp och kryper fram till Oscar och kramar om hans ben.

"Inte Felis...mamma" mumlar hon tyst med ansiktet mot Oscars ben och jag kan inte längre kontrollera mina känslor.

"Men det går inte Saga, jag är allt du har okej?! Jag gör mitt fucking bästa" utbrister jag sprucket och reser mig stappligt upp och undviker Oscars oroliga blick.

"Förlåt, måste hämta luft" mumlar jag sprucket och går snabbt ut ur rummet och ut på hans balkong medan han lyfter upp Saga i famnen och vaggar henne lätt.

Efter en liten stund kommer han försiktigt ut på balkongen och ser oroligt på mig.

"Hon sover i min säng" yttrar han försiktigt och jag nickar kort och ser ner på gatan vilket får honom att försiktigt placera handen över min som vilar på balkongräcket.

"Jag är allt hon har och jag gör ett så fruktansvärt jävla dåligt jobb" mumlar jag sprucket och han skakar på huvudet och flyttar sig försiktigt närmare. "Nej säg inte så" yttrar han ömt och jag skakar på huvudet för mig själv och känner underläppen darra något.

"Hon är inte min syster" mumlar jag tyst och han förblir tyst, låter mig förklara. "Hon är min, alltså jag är hennes pappa" yttrar jag med en suck och han ser något chockat på mig.

"Hur gammal..." får han ur sig och jag svarar innan han hinner fråga klart. "Hon är tre. Jag var 15, det var ett misstag. Hennes mamma ville behålla men sen när hon väl föddes så ångrade hon sig och ville adoptera bort henne. Men jag kunde inte, så jag tog hand om henne....och ja resten av storyn behöver vi inte ta nu" mumlar jag sprucket och han förblir tyst och ser chockat på mig innan han försiktigt flyttar sig närmare.

"Hennes mamma fucking gav upp på henne och jag, j-jag gör allt jag kan för att ge henne en bra uppväxt trots allt. Men allt gör jag fel, hon vill bara ha mamma" mumlar jag sprucket och känner hur tårarna är nära på att spilla över vilket får honom att snabbt dra in mig i famnen.

Jag orkar inte reflektera över situationen utan trycker mig mot honom och kramar honom hårt medan jag gråter mot hans hals och hans händer smeker ömt min rygg och låter mig gråta ut.

"Såja Felix, gråt ut.."

. . .
Jaaa...hade ni väntat er det? 😏