112 // foscar

twentysix

"Jobba lite nu latmask" yttrar han roat då jag försjunken i tankar står lutad mot köksbänken istället för att ta emot glasen han ett efter ett plockar ur diskmaskinen.

"Men nej idiot, aj" utbrister jag med ett leende som jag inte kan dölja då han på skämt snärtar till mig med diskhandduken då jag fortfarande inte reagerar.

"Dig tänker jag då inte anställa" yttrar han skämtsamt och jag himlar med ögonen och ler snett innan jag slutligen tar emot glasen han räcker mig och ställer in dem i skåpet. "Så jag fick flytta in för att du behöver hjälp med hushållet?" Frågar jag skämtsamt och ser på honom med ett höjt ögonbryn varpå han skrattar lågt och torkar av händerna mot handduken.

"Ja vad trodde du?" Kontrar han skämtsamt och jag himlar lätt med ögonen och hinner knappt vända honom ryggen innan han drar in mig i famnen och lutar pannan mot min.

"Fan vad du gör mig lycklig" mumlar han plötsligt allvarlig och det suger till i magen över hans ord. "Sluta" mumlar jag generat och han ler svagt och smeker min kind med baksidan av fingrarna.

"Varför har du så svårt för att uttrycka känslor?" Frågar han försiktigt och jag kan inte riktigt tolka huruvida frågan är retorisk eller allvarligt riktad. Jag slår ner blicken i marken och suckar lågt "jag vet inte, vill inte vara sårbar typ" mumlar jag tyst som svar och han hummar tyst och placerar tummen och pekfingret om min haka och vinklar mitt huvud uppåt för att kunna kyssa mig.

"Jag är glad över att få vara med dig iallafall, jag vill att du ska veta att jag uppskattar dig, mycket" yttrar han lugnt och jag ler svagt och kysser honom försiktigt igen. "Jag uppskattar dig också" svarar jag lugnt och ler försiktigt.

"Jag måste upp och jobba imorgonbitti, men du har ju fri tillgång till allt här hemma. Eller vad du nu vill göra" yttrar han lugnt och går bort till hallen för att någon minut senare komma tillbaka med en av husnycklarna i handen som han lugnt ger mig.

"Vad jobbar du med egentligen?" Frågar jag lugnt då han aldrig riktigt svarat på frågan. "Äh vilket tråkigt samtalsämne, jag ska bara se så att Saga sover och sen kan vi väl lägga oss i sängen och mysa lite baby?" Svarar han svävande och försvinner bort mot Sagas rum vilket får mig att höja lite på ögonbrynen pågrund av hans plötsligt stressiga beteende.

"Visst" får jag stumt ur mig och går sakta mot sovrummet där jag lugnt kryper ner under täcket och inväntar honom.

.   .   .
Alltså ni är dem finaste ❤️❤️ jag ler och blir alldeles tårögd när jag läser era kommentarer ska ni veta!!