112 // foscar

twentyone

Jag låter honom knappt låsa ytterdörren innan jag vänder honom om och börjar knäppa upp hans skjorta. Han hummar nöjt och jag smeker hans mage och börjar knäppa upp hans skärp vilket får honom att nöjt dra av mig tröjan och smeka min rygg.

"Kom" yttrar han enkelt och jag följer villigt med in till hans sovrum där han lugnt men bestämt knuffar ner mig på sängen.

Jag drar ner honom över mig och inom sekunder är vi båda nakna och under täcket.

"Nej vafan, vi ska prata" avbryter jag plötsligt och knuffar till honom lätt då jag för ett ögonblick återfår fokus. Han suckar lätt och möter min blick och biter löst i sin svullna läpp vilket får mig att sukta ännu mer efter honom.

"Ska vi prata nu?" Frågar han med ett höjt ögonbryn och jag förblir tyst då jag har glömt mitt svar. Han får mig att tappa fokus gång på gång.

"Felix?" Frågar han då jag inte får ur mig ett ord och jag suckar tyst och placerar händerna över ögonen. "Fan jag kan inte se på dig och koncentrera mig samtidigt" yttrar jag suckande och tror nästan att han ska skratta åt mig men istället förblir han tyst.

"Jag vet liksom inte vad du tänker överhuvudtaget, asså fan...jag bryr mig inte. Asså inte för att jag bryr mig egentligen, men du liksom skrev ingenting sen sist, vi kommenterade det inte ens" yttrar jag osammanhängande och han hummar tyst för att visa att han lyssnar.

"Asså som sagt jag bryr mig inte, jag orkar bara inte att det ska vara så oklart" ljuger jag. För klart som fan att jag bryr mig. Lite för mycket. Men det tänker jag aldrig erkänna.

"Det var jag som bad om en kyss, visst?" Frågar han lugnt och jag suckar och nickar kort. "Ja jo.."

"Och det var jag som frågade om du ville gå längre?" Frågar han vidare och jag suckar och nickar konstaterande.

"Och det var du som ville ta det lite lugnt och var osäker kring det hela från första början?" Fortsätter han lugnt och jag suckar och tar bort händerna från ögonen.

"Så vart ligger oklarheten? Jag försöker bara sköta det på ett sätt där du känner dig bekväm" yttrar han lugnt och jag möter hans blick och suckar tyst för mig själv innan jag ser ner på mina händer.

"Men vill du att jag är mer på och mer rättfram, absolut. Felix det är väl uppenbart att jag tycker om dig och det visar jag gärna. Men då måste du säga det" yttrar han lugnt och jag ser upp på honom.

För jag kan inte göra det han ber mig om. Jag kan omöjligt helt öppet bara säga att jag tycker om honom, att jag vill vara hans och veta att jag är hans.

Så jag låter det bara vara.