First Kiss Girl (svenska)

Del 7. Återfunnen

Jag kunde inte fokusera på det pappa sa. Jag sneglade hela tiden mot bordet med tjejgänget. Jag såg att de satt och viskade saker och pekade på mig. Jag försökte att inte bry mig. Fast jag är van med det, gick det inte. Jag hade ätit upp. Pappa hade ätit upp, men vi hade ännu saker att tala om. Vi satt helt enkelt kvar. Klockan gick i snigelfart. Pappa pratade på om saker jag hört minst tusen gånger redan, men jag försökte ändå att lyssna. "Lyssnar du Isac? Det här är viktigt! Du känns ofokucerad..." frågade pappa mig plötsligt. Han tittade mig i ögonen. Jag suckade. "Jag lyssnar, typ" svarade jag. Pappa ställde sig upp och kom och satte sig ned brevid mig istället för mitt emot mig. Han tog fram ett papper ur sin jackficka och tog fram en penna. Jag tittade frågande på honom. Pappa log och sa "Rita på papparet vad du känner och tänker på". "Vad skall det vara bra för?" frågade jag honom, smått irriterad. Jag hade inte tid att sitta och rita om jag nu skulle sitta och höra på pappa i minst en timme till. Ska vi sätta den tiden på att rita? "Men pappa..." fortsatte jag. Pappa bara nickade mot pappret. Jag blundade och förde samtidigt pennan över pappret. Jag tänkte efter noga. Jag ritade ett hjärta och vattedroppar. Jag öppnade ögonen och tittade på pappa. Han såg nöjd ut. Han skulle precis fortsätta när jag såg att tjejgänget gick ut ur restaurangen. Jag flög upp. Jag tittade i panik runt mig i restaurangen. Jag sjönk långsamt ned igen när jag såg Det. Hon som pratat med mig satt kvar vi bordet, ensam. Jag tittade ut genom fönstret på min andra sida. Resten av tjejgänget hade försvunnit. Varför hade bara hon stannat kvar? Jag tittade på pappa och sa "Jag måste göra en sak.." och ställde mig upp med mitt glas i handen. Pappa nickade, "Vad skall du göra?" fortsatte han dock. Jag vände mig snabbt mot honom och sa "Du får se, jag bara måste göra det..". Jag väntade inte på ett svar. Jag gick och hämtade mer cola. Jag tog ett djupt andetag innan jag satte kurs mot henne jag talat med under kvällen. Hon som satt ensam vid bordet. Jag frågade henne nervöst "Kan jag sitta här?" Hon tittade upp från sin telefon och jag såg in i hennes blå ögon. Hon log och svarade glatt "Javisst, jag har ändå inget att göra på ett tag då jag väntar på att pappa skall komma efter mig.". Jag satte mig på en stol mitt emot henne. Jag var bara tvungen att fråga. Så jag frågade henne "Vad heter du? Du känns bekant på något sätt...". Hon sträckte fram sin hand. Jag tog tag i den och vi skakade hand. Hon tittade mig i ögonen och sa "Jag heter Sarah Lindell". Sarah. Det var det underbara namnet som gav mig rysningar. Det var Hon. Nu såg jag, då jag satt henne så nära att det var Hon. Det var verkligen Hon!....