Del 13. "Vi får inte ut honom"

27 1 2
                                    

(Fortfarande Magnus perspektiv)

Nu gällde det att aggera snabbt. Det kunde handla om liv och död här. Chauffören backade så nära den svarta bilen han kunde med bakdelen av ambulansen så att vi lätt kunde hoppa ut. Brandmännen hade precis kommit fram till den brinnande bilen. Bilen brann i stora lågor och brandmännen ropade och gormade. Jag förstod att det vad bråttom, fast jag inte kunde uttyda vad de sa i allt oväsen. Jag hörde det på hur de lät. De började släcka elden för att kunna få ut de som var inne i bilen, men förgäves. Jag slog upp bakdörrarna på ambulansen och hoppade ut. Min kollega gjorde samma sak. Vi drog hastigt men kontrollerat ut båren. Jag  gick fram till bilen för att hjälpa brandmännen så gott jag kunde medan min kollega väntade en bit bort med båren. Värmen slog emot mig. Brandmännen höll nu på att klippa upp plåten på den svarta bilens högra sida. Elden var inte släckt än, men de var tvugna att få ut människorna i bilen så snabbt som möjligt. Det gick inte att klippa upp plåten, vaför vet jag inte. Troligtvis för att det var för riskabelt.  Brandmännen kämpade för att få ut de som fanns i bilen. Det var kämpigt. Jag hjälpte till så gott jag kunde. Jag såg att det var en ung man, troligen tonåringen som vi försökte rädda ur den brinnande bilen. Då var det extra viktigt att få ut honom snabbt, han har ju hela livet framför sig. Fler brandmän kom och hjälpte till. Brandmännen ropade, på finska "Vi får inte ut honom, vi måste få ut honom från taket". Jag såg att pojkens pappa var ute ur bilen och fördes till en ambulans. Han hade suttit vid ratten och vid hans sida brann det inte. 2 brandmän klättrade upp på taket och klippte upp taket med en plåtsax. Jag var ganska panikslagen. Det gick för långsamt, men jag kunde ju inte göra något i detta tillfälle, bara vänta tills jag fick ta över. Pojkens tillstånd var allvarligt enligt min situationsbedömning, som jag kunde göra av det jag än så länge hade sätt, som man alltid måste göra framme vid en olycksplats. Brandmännen kämpade ett tag. Det kändes som flera minuter, fast allting hände på kanske en halv minut. 4 brandmän hjälptes åt. De skulle få ut pojken ur bilen. Det försökte ta det försiktigt, men pojkens fot verkade sitta fast, så det tog längre än planerat. En annan brandman försökte släcka elden så att fler skador inte skulle inträffa. Två brandmän tog tag i pojken. En per arm. De tog ett stadigt gräpp under armarna på pojken och lyfte medan en brandman hade klättrat in från andra sidan bilen och hjälpte till från insidan. De fick upp pojken med nöd och näppe genom det trånga hålet i taket. En av brandmännen tog honom i famnen och klättrade ner från bilen, försiktigt, för att pojken inte skulle få fler skador. Snart var det min tur. Jag försökte samla mig efter allt som hittils hänt. Jag visste vad jag skulle göra. Brandmannen kom fram till min bår och lade försiktigt ner pojken och gick sedan tillbaka till bilen i hopp om att släcka den. Den brann fortfarande....

Kommer Isac att klara sig? Det ser lite dåligt ut. 😢

First Kiss Girl (svenska)Tahanan ng mga kuwento. Tumuklas ngayon