Sadness disease

Rachel del 6

"Olivia, förlåt mig men jag kunde ju inget göra, det var din mammas jobb att förbereda dig för sånt som naturligt kommer ske söta flickor. " "Jag kommer självklart straffa henne för att hon inte berättat detta för dig älskling".

Orden får mig att vilja kräkas i havet. Han är inte här viskar jag och kniper ihop mina ögon. Men hans förödmjukande ord slingrar sig in i mig och får mig att vilja släppa allt som jag håller i. Jag vill springa till mina ben viker sig av smärta. Men jag rör mig inte. Inte en enda ansiktsmuskel rör sig och därför så märker ingen heller vad som precis hänt. Jag blöder. Hela mitt huvud blöder. Min kropp har förlorat förmågan att stoppa det. Sanden blir röd av mitt osynliga blod och jag blinkar för att komma tillbaka till verkligheten. Vakna Rachel viskar jag.

"Hej Rachel jag skulle behöva hjälp med emhh.. Att bära ner stolar till scenen, vill du hjälpa mig?"

Plötsligt står Josef framför mig och jag sukar av lättnad när blodet framför mig försvinner. Jag nickar uppriktigt och ser hur hans ansikte bryts upp i ett urläckert leende. Även fast Josef inte riktigt är min typ så skulle han lätt kunna bli det. Jag måste små springa efter honom för att komma ifatt hans långa ben. Försiktigt börjar vi samtala om lite smått och gott, mest musik faktiskt.

...

Vi står nere vid scenen som fortfarande är under uppbyggnad när Josef plötsligt tankspritt säger

"Jag har en syster, hon är eh.. ja" Direkt efter att mening lämnat hans läppar så ser han panikartat på mig. Han ögon skriker efter hjälp och hoppas på att jag inget hört.

 Men tyvärr så har jag hört. Och jag blir stel som en pinne. Varför blir jag alltid handlingsförlamad ? Jag spänner käkarna, rädd för vad mitt undermedvetna kan spilla. Håll tyst Rachel viskar jag och vänder mig om. En extremt pinsam tystnad lägger sig emellan oss. Josef harklar sig och fortsätter stelt med att ställa upp stolar på rad. Förlåt vill jag säga men som vanligt så kan jag inte få ur mig ett ljud. Josef och jag fortsätter arbeta under tystnad och snart har atmosfären lättat mellan oss. Vi skojar och snackar om dåliga hemma fotbollslag samt om hur fånigt det ser ut när trettonåringar röker e cigaretter.

Efter att stranden var klar för kvällens evenemang så samlades alla vid gatuköket. Den mysiga uteserveringen fylldes med folk och alla möjliga tycktes dyka upp för att luncha. En del gick bara in för att hälsa. Småstadsfolk mimade jag för mig själv innan jag smuttade på den kylda vätskan framför mig. Vi hade klämt in oss i ett bås i mitten av restaurangen. Människor hälsade artigt på mig innan de började samtala med antingen Marlon, Jess eller Josef om något totalt ointressant. Det var inte förrän två bekanta ansikten dök upp som jag tvingades in i den glada konversationen. Juliet och Micke, det äldre paret som hade bjudit mig på kaffe i morse trängde sig fram genom folkmassan till vårat bås.

"Hej Rachel! Vad trevligt att se dig igen!"

Julie nära på skrek ut orden för att överrösta den högljudda folkmassan. Jag log mot den runda kvinnan som trots sin ålder såg vacker och ungdomlig ut. Micke hennes man stod snett bakom henne och vilade sin ringmärkta hand på sin frus axel.

"Morfar snälla sätt dig, du gör mig nervös."

Kraxade Josef och blinkade mot Julie som log stort innan hon drog med sig Micke in i båset. Vi knölade in oss runt det kantiga ekbordet. Ett vilt och passionerat samtal om någon skaldjurs middag hade fått fyr och Julie ställde frågor och krav till alla runt sig. Det var tydligt att det var hon som planerade middagen. Jag satt och lyssnade men hade lagt dövörat till då jag försökte höra musiken som spelades i bakgrunden. Det lät som en gammal Beatles låt tyckte jag. Jessie och Marlon försökte slingra sig ifrån arbetet som de blivit erbjudna av Julie. Kvinnans ögon tindrar av lycka och hela hon utstrålar kärlek. Jag tänker att hon måste vara den lyckligaste människan på jorden.

Sen kommer jag på att hon antagligen är Vickis mormor, och då kanske hon inte är den lyckligaste.. Men hur kan hon då se så lycklig ut? Var det bara på låsas? Spelade alla runt mig någon sorts teater för att säga till varandra att de klarade det här ? Till skillnad från mig har de modet att fortsätta leva...

.....

Författarens ord: Mmmm nja, har kört lite fast med mitt skrivande men skall försöka och uppdatera igen innan slutet av Maj =)