Sadness disease

Josef p.o.v del 5

Josef p.o.v

Vågorna rullar in och jag undrar vem hon är. Vem hon blivit, om hon faktiskt valde att lämna. Hon var feg ville man säga och kanske det var sanningen. Jag kunde minnas all de gånger hon rymt hemifrån, men hon var för ung för att lämna hemmet i längre perioder. Ett år har gått och imorgon fyller hon sexton. Kanske är jag den enda som fortfarande tänker på henne konstant. Minnena av henne börjar blekna vilket skrämmer mig. Bilderna börjar blekna och när jag är gammal så kommer jag inte längre komma ihåg vem min syster var. Jag väntar fortfarande på att hon ska öppna ytterdörren och ropa "jag är hemma" men nu känns det bara som en fånig fantasi grej. Polisen har slutat att hoppas, mamma har tappat hoppet och Marlon har slutat uppmuntra oss till att fortsätta söka. Jag längtar så efter att få hålla om henne igen. Jag vet att hon finns där ute.

Rachels bubbliga skratt väcker mig ur tanken. Marlon har antagligen sagt något utav mina dåliga skämt.

"Så vad gör man i Colorado ?" Frågar han efter att hon slutat skratta.

"Ehh.. spelar baseboll ?"

Hon rycker frånvarande på axlarna och våra blickar möts. Hon har långa mörka fransar och katt liknande ögon. I hennes ögon speglas mina egna och jag kan inte låta bli att fascineras av det. Om jag hade kunnat så hade jag suttit där och sett in i hennes ögon till solen gått ner.

"Och vad gör man här då ?"

Hon bryter ögonkontakten och vänder sig istället till Marlon som sitter mellan oss.

"Surfar, paddlar, spelar volleyboll ja lite vad man känner för beroende på vädret"

"Låter bra."

Svara hon frånvarande och hennes ögon fästs vid strandkanten där vågorna rullar in. Någonting med henne påminner mig om Vicki. Samma brutna blick och samma bubbliga skratt som får allt att kännas bättre.

"Vem är Jessie?" Frågar hon och ser nyfiket mellan mig och Marlon. Marlon harklar sig och ser generat bort.

"Hon är min flickvän" Svarar Marlon utan att möta hennes blick.

"Oh.." Är allt Rachel får ur sig. Jag är inte dum, hon gillar förstås Marlon.

Marlon och jag snackar om grillningen som ska ske senare i kväll men Rachel hade sedan långt innan konversationen ens startat försvunnit in i sin egna värld.

...

Rachel hängde med oss ner till stranden där festen skulle hållas. Jess, en snygg lång blondin kastade sig direkt i Marlons armar. Mig gav hon dock en diskret nick. Hon var inte direkt en fiende men inte långt ifrån. Tjejen var nämligen sjukt avundsjuk på alla som tog hennes pojkväns intresse ifrån henne. Patetisk klängig och pryd. Va fan såg Marlon förutom hennes D kupa?

"Hej vem är det här då?"

Jessie's röst är gäll när hon får syn på Rachel som står i säkert avstånd från blondinen. Tydligen har hon också uppfattat hur galen bimbon är. Ja jag vet att man inte ska tycka så illa om en bästa väns tjej. Men Jess är seriöst helt utomjordiskt störig.

"Jess det här är Rachel, hon bor hemma hos Sandra" Jess blick ser mordiskt på Rachel. Hennes mördarblick granskar varenda liten cell av Rachel som en röntgenskanner. Rachel drar automatisk tillbaka huvudet och ser förvånat på Jess. När Jess återvänder hela sitt fokus på Marlon så vänder sig Rachel till mig och hennes ansikte skriker Vad f** hände precis? Jag höjer på ögonbrynen utan att säga nåt. Rachel lär snart ändå förstå vilken typ av flickvän Marlon har.

Vi spenderar över tre timmar på stranden med att sätta upp dekorationer, lampor och en scen för det lokala bandet. Förutom oss tre så är det ett tiotal andra ortsbor som hjälper till. De flesta där för att kolla in Jess, men även Rachel. Vilket Jess definitivt inte gillar. Marlon kråmar sig obekvämt när jag går förbi och råkar höra vad de talar om.

"Älskar du inte mig Marlon?"

"Såklart jag älskar dig! Varför frågar du?"

"Du kollar in Den billiga slampan hela tiden !" Ryter Jessie och Marlon lika förvånad som jag ryggar tillbaka.

"Jessie kalla aldrig en annan tjej för slampa" morrar Marlon irriterat och hyssjar när Jess börjar skrika igen.

Jag skyndar mig därifrån. Mina ögon söker över stranden efter Rachel. Jag känner plötsligt ett behov av att vara i hennes närhet. När jag får syn på henne stå och blåsa upp ballonger så ökar jag farten på mina steg. Är det fel av mig att gilla en tjej som är så många år yngre än mig själv?.

Mitt i en rörelse stannar jag upp. Vicki står knappt en meter bakom Rachel. Hon lägger en hand på Rachels axel och hennes lejonhår flyger i den svalkande vinden. Deras vackra långa hår blandas. Rachels korpsvarta lockiga hår som blandas med Vickis blonda. Vicki skrattar och viskar något till mig men jag sluter mina ögon. Hela mitt bröst brinner av smärta. Du är inte här viskar jag. När jag öppnar ögonen igen så står Rachel på samma ställe men utan bilden av Vicki bakom sig.

Hur överlever man när den bästa vän man någonsin haft försvinner? Kom hem Vicki ber jag tyst och ser upp mot den blå himmelen. Snälla kom hem. Jag tror en del av mig dör varje dag så mycket jag saknar henne. Jag vill inte ge upp. Jag Kan inte ge upp. En dag kommer hon komma hem igen. Det är det ända jag kan varar riktigt säker på. Det spelar ingen roll om det tar henne en dag till eller tio år. Oavsett så kommer jag hålla om henne igen. 

...

Författarens ord: Jag var tvungen att leta igenom hela mitt rum för att hitta anteckningsblocket som jag gjorde tankekartan till den här berättelsen. Sjukt störigt då jag glömde bort vilket block jag skrev det i och jag äger över tio a4 block som alla är fyllda med olika berättelser. Hmmm... Någon som känner igen sig?

Tanken bakom det här kapitlet var att ni skulle få lära känna Josef. Och Marlons flickvän. Om någon undrar så är Marlon och Josef 22 år och har precis gått ut collage. Skriv gärna en kommentar om vad ni tycker om karaktärerna. Ps Lycka till alla ni  som gör Nationella Prov idag! Kram Clara