Sadness disease

del 7 en vecka senare

Jag tänker på min bror. Adam. På hur ung han var och att jag nu är äldre än vad han någonsin kommer att vara. Tänker på hur hans ögon förändrades när han skrattade. Hur jag ibland trodde att det var där i hans ögon som stjärnorna bodde.  Men stjärnorna är på himlen. Jag tänker på vart han är. Blev han begravd så som han ville? Jag visste inte. 

Jag och Adam hade inte talat om döden någonsin. Han avskydde döden. Vägrade gå på begravningar och vägrade att acceptera när någon han älskade försvann. Detta var hans enda likhet med våran pappa. Han avskydde det han inte kunde kontrollera.  Fick honom att känna sig maktlös och oanvändbar. Men vad ger det en människa att hata? Ingenting.

Rachel står tyst bredvid Marlon. Han står och hoppar och är lite för full för att märka henne.  Dagarna hade gått och Rachel hade inte kunnat förmå sig att lämna. Världen här var så annorlunda och människorna här behandlade en så som man förtjänade. Här kunde hon vara Rachel. Här kände ingen till att hon var Olivia Winston. Så nu stod hon bredvid Marlon på någon okänd persons gräsmatta. Josef hade försvunnit iväg med någon sött tjej och just nu så kände hon sig en gnutta övergiven av honom. Hon var ju trots allt fortfarande en främling för alla andra här.  

Ett bullrande skratt hördes och snart stod en rund tjej i samma ålder framför Rachel.  Hon hade glänsande ljusbruna lockar som klippts av vid axlarna och rådjursbruna ögon som såg snällt mot alla. Rachel var en smula förvånad över att en tjej som hon befann sig på en fest som den här. 

Tjejen skrattade sitt brummande skratt igen och hennes ögon tindrade i mörkret. Rachel kände sig mållös och snubblade snart därifrån. Hon var inte redo för att skratta eller le. Istället för att umgås och lära känna folk så drog hon sig undan. Hennes värld var byggd på att hålla säkra avstånd från känslor. För så fort man låter en känsla kännas så måste man vara bered på att alla andra kommer med. 

Rachel gick osynligt bort från huset  där de festande ungdomarna höll till. Hon fick  gå mellan spyor och hånglande par när hon tog sig över gräsmattan. Hennes steg styrde henne bort och snart hade hon gått flera hundra meter bort längs gatan. Hon ville springa. Problemen som inte ville lösas i hennes huvud tärde på henne och dessutom så var hon trött. Utmattat så sjönk hon ihop på trottoaren och lade huvudet i händerna. Hon hade en febrig känsla och ögonen brände som om de vore uttorkade. 

" Hej du kan inte somna här Rachel" Hon vaknade till och såg upp mot den suddiga gestalten som efter ett par blinkningar blev Josef. Han stod böjd bredvid henne och bakom stod den runda tjejen med det brummande skrattet. Hon log snällt mot Rachel och gav henne sin hand när Josef drog upp henne från marken. 

"Vi hälsade inte innan, Sally" Rachel skakade den utsträckta handen och kände värmen spridas i kroppen. Hon drog slutsatsen av att hon var påverkad, men hon hade ju bara druckit en öl...eller kanske var det två? 

"RaSCHHEl" svarade hon sluddrigt och vinglade till. Josef såg bekymrat på henne och sedan på Sally. De pratade dämpat men Rachel kunde inte höra deras röster som tycktes försvinna bort. Marken kom i gungning och sedan blev världen alldeles lugn, konturerna suddades ut och snart omfamnades hon av värme. 

......

Författarens ord: har äntligen fått feeling för att skriva och läsa !!. Skrattar nu åt mig själv för att jag skriver författar ord  vilket känns som att skriva dagbok. Jag ber om ursäkt för alla mina stavfel. Jag har alltid haft jättesvårt för sånt och grammatik. 

Handlingen är lite seg för att jag vill först och främst presentera alla karaktärerna så det kanske tar några kapitel innan jag kommer igång. Typ två tre kapitel men stanna kvar!