Sadness disease

del 1

Hur mår du? Jag mår bra. Det är vad folk förväntar sig att höra från en.  Undantag är på begravningar. Då ska man må dåligt annars så gör man fel.

Jag sitter i framsätet i min röda bil. Klädseln är beige och inredningen av trä. Jag är 18år. Det är min födelsedag idag. "Grattis Olivia säger jag högt till mig själv. Men orden betyder inget för mig ikväll. Klockan är långt över midnatt och jag sitter själv ute i skogen i en gammal bil som havererat. Jag röker en cigarett och vevar upp rutan.  I handskfacket ligger en påse med några enstaka hundralappar, matkuponger och en drös med lösa tuggummin. Jag blåser bubblor och flätar mitt långa hår. Mina ögon är torra och ögonlocken är tung. Jag kommer somna snart hinner jag tänka innan jag faller in i en drömlös sömn.

Mitt namn är inte Olivia Cooper längre. Jag behöver aldrig vara någon annan igen. Från och med idag ska jag bara vara Rachel.

Ljudet av att någon knackar på en ruta intill mig väcker mig ur min dvala. Mina leder känns ömma och jag vrider mig för att kunna se mannen utanför. Jag skulle tro att han var runt sextiofem år. Jag öppnar den tunga bildörren och kliver ur bilen. Mina ben känns svaga och min rygg värker efter den obehagliga sovställning som jag intog i går kväll.

"God morgon unga fröken, skrockade han och ser fundersamt på mig.  Jag nickar, jag är alldeles för nyvaken för att kunna formulera en passande mening. Mannen hade ett vitt kaptenskägg och en nyligen bortrakad mustasch. De små blå ögonen såg nyfiket på mig genom de svarta bågarna.  Han hade en jämnbrun solbränna och huden på hans armar flagnade lite grann.  Hans mjuka manliga röst hade en lugnande effekt på mig. "Det ser ut som om fröken skulle behöva lite hjälp? Egentligen var det ingen fråga men hans röst var så undrande. Kanske var det så att den lilla staden jag valt att besöka var en aning isolerad från omvärlden.  Jag harklade mig lite diskret och log nervöst mot honom. "Jag hade behövt en kaffe och hjälp med bilen". Den äldre mannens ansikte sken upp av lättnad. "Kaffe skulle jag kunna ordna och bogsering till  verkstan". Jag blev nästan lite omtumlad av mannens entusiasm som väcktes av att hjälpa en främling som jag själv.  

Det var inte första gången som jag hade fått min bil bogserad så när jag satt bakom ratten och styrde min livlösa ägodel så kändes det någorlunda okej. Mannen körde en blå pickup med kraftiga däck och en båt gungande fjädring. Den underbara doften av lövskog blandades med pickupens avgaser. Asfalten var mörk vilket betydde att det hade regnat någon gång i natt. Jag hade antagligen inte vaknat av det på grund av den djupa sömnen jag fallit in i efter två sömnlösa dygn. Efter en femtonminuters krypkörning rullade vi äntligen in i det lilla samhället. Lukten av havet smög sig in i min bil och blandades med dofterna av blomsterrabatter och nylagad mat. Solen var på väg upp och det klara morgon ljuset tycktes väcka något inom mig. Min kropp tycktes redan ha vaknat utan sitt morgon kaffe.

Samhället var ganska litet men samtidigt precis lagom stort. Det fanns en Greyhound busstation, ett hippt gatukök och en liten livsmedel affär. Några stora flashiga skyltfönster  syntes inte till  och gatorna var rena och fräscha. Klockan kunde inte vara mer än åtta när mannen svängde in på  parkering utanför gatuköket.  Några enstaka grästuvor hade kämpat sig upp genom asfalten. "Micke vad var det som tog sån tid! Det är en kvinnas oroliga röst som bryter den fridfulla tystnaden och får mannen som tydligen heter Micke att svara "Älskling om du aldrig låter mig leva som en fri man så kan jag lika gärna gå till sjöss igen" Den robusta blonda kvinnan tappar hackan av häpnad. Men lika snabbt skakar hon av sig orden och ler milt mot sin make. I Mickes blå ögon gnistrar kärlekens beundran.  Jag kliver ur bilen och går osed ner mot hamnen. De ligger flera segelbåtar förankrade och fiskmåsarnas skratt fyller den ljusblå himmelen. De vita molnen ligger stilla och havet är lugnt. Det guppande ljudet av vågor låter bekant i mina öron och under ytan i mitt inre försöker minnena tränga fram. Jag pressar ihop ögonlocken och går tillbaka till Micke och hans fru. Kaffet är det bästa jag någonsin haft.

...

(Varning för stavfel och annat knäppt. Jag ska försöka göra mitt bästa och skriva korrekt svenska. Mitt namn är Clara och den här berättelsen är baserad på filmer samt mina egna känslor och värderingar. Kommentera gärna vad som kan förbättras ! Ps tack så mycket för att du läser min lilla berättelse, det betyder mycket för moi)