Don't leave me alone | m.g

T V Å

"Så, vad är din sista önska?" frågar jag henne och det det ut som hon funderar en aning.

"Du vet dem där killarna, Marcus och-" börjar hon men jag avbryter henne. "Martinius?" frågar jag och hon slår handen för pannan.

"Ska du aldrig lära dig vad han heter?" frågar Astrid och jag skrattar en aning.

"Vadå, vad heter han då?" frågar jag retsamt vilket får Astrid att himla med ögonen.

"Han heter ju Martinus!" ropar hon och jag sätter skrattandes en hand för mina läppar.

"Juste, så var det ja" svarar jag henne vilket får både mig och hon att skratta hysteriskt.

Mamma öppnar förskräckt dörren och stirrar tomt på oss.

"Eh, ja- jag trod-de du... Du dog" säger hon skrämt och Astrid skakar ledsamt på huvudet.

"Nej, inte än! Så lätt blir ni inte av med mig" säger Astrid skämtsamt och mamma vänder sig om för att gå ut igen.

"Astrid.. Säg inte sådär. Aldrig!" säger mamma och öppnar dörren för att gå ut.

När hon har stängt dörren om sig kollar Astrid på mig.

"Aldrig är inte så lång tid för mig... Jag är snart död" säger hon vilket får tårarna på min ögonglob att tippa över kanten.

Tårarna rinner sakta och lugnt ner för mina kinder. Som att de har all tid i världen, vilket de har. Men inte min älskade lillasyster.

Astrid har bara två månader kvar. Två.

-*-*-

Rösta och kommentera för ett till ikväll

Puss