Maya Scar och Hämndens son

Café Meritas

Jag heter Maya Scar och är Nyx enda halvguda barn. För drygt en och en halv månad sen lämnade jag Halvblodslägret, som är det enda säkra stället för sånna som jag vars en av ens förälder är mänsklig och den andra en gud.

Min enda vän på lägret var den enda som visste att jag skulle utföra detta, och han sa att det var att begå självmord.
Men eftersom att hela mitt liv är en lögn så tänkte jag att det var värt det.

Jag bestämde mig att så fort jag lämnat lägret skulle jag söka efter sanningen om mig själv.
Min pappa hade lämnat mig på en internatskola när jag var sex år och sa att han snart skulle hämta mig om några månader. Men månader visade sig vara år.
Så en dag blev jag och en kille som heter Percy Jackson kidnappad av vår rektor som förde oss till nattens gudinna Nyx.
Där fick jag veta att hon hade dödat min pappa.
Senare fick jag också veta att Nyx var min mamma.

Ju mer jag tänker på allt det här ju mer förvirrad blir jag. Så här är jag nu och försöker ta reda på varför min pappa i första hand kidnappades och blev mördad och varför jag sen också blev det (jag blev antagligen inte mördad, utan bara kidnappad). Jag vet inte vad Percy Jackson har för roll i det hela eller om han ens har någon roll alls, men vad det nu än är tänker jag ta reda på det även om tanken av honom får mig att koka av vrede ibland.
Efter av att ha varit inlåsta i en cell hos gudinnan Nyx kom några från Halvblodslägret för att rädda oss, och vi kom undan utan besvär alls. Ingen stoppade oss, utan det var som om vi var ute på en lugn båttur.

Detta bekymrar mig också, så det ska jag på något sätt lista ut.

Så här är jag nu. Jag slåss dagligen mot monster, vissa mer utmanade än andra, men gorgonerna idag var definitivt något nytt.
Förmodligen så skulle jag ha blivit orm mat om inte den här Tanner och Tyler dykt upp.

Strax efter vi hade lämnat den stora eken började vi vandra in mot stan.
Jag var fortfarande kvar i New York, inte för att jag var lite lat i början, utan för att jag tänkte att det var ett bra ställe att börja söka på eftersom att Halvblodslägret låg hyfsat nära. Min tanke var alltså att det säkert fanns någon i stan som skulle kunna hjälpa mig.

Efter ett tag när jag, Tanner och Tyler gick på de trånga gatorna fyllda med folk började jag ifrågasätta saker.

Tanner gick först och verkade precis veta vart hon skulle gå. Hennes steg var säkra och hon tvekade inte någon gång om vi var i en korsning, utan hon fortsatte bara rakt fram.
Tyler gick bakom mig, och även om jag inte såg honom kände jag hur hans blick brände i min rygg.
Försiktigt sneglade jag bakåt och fick ögonkontakt med hans storm färgade ögon.
Jag la märke till hur Tanner och Tyler hade nästan format en bubbla runt mig. Det här gjorde mig osäker och jag grep ett hårdare tag om mina nya svärd.

Jag insåg idiotin i det hela. Frivilligt hade jag följt med dessa två människor bara för att de hade gett mig mina vapen, nästan helt utan att ifrågasätta det.
Hur kunde jag veta att Tanner och Tyler verkligen talade sanning?
Jag blev genast sur och irriterad på mig själv och gjorde sedan något som gjorde mig mer irriterad.

Blixtsnabbt, innan ens någon med de snabbaste reflexerna skulle ha reagerat, hade jag tryckt ett svärd mot Tyler och Tanners strupe.
De stannande upp mitt i ett steg, men började inte rota i deras egna vapen.

De vanliga människorna omkring oss gav oss irriterade blickar, men de såg inte att jag kunde avsluta två personers liv på ett klick tack vare diset.