Maya Scar och Hämndens son

Tanners fall

Jag hade nästan förväntat mig det svaret. Så säger de alltid i filmer och böcker och det är alltid lika dramatisk.
" Jaha. Ska vi bara hoppa ner då? " suckade jag och försökte se något i det mörka hålet.
" Först ska vi bara se till så att det är säkert. " svarade Tanner.
Hon plockade upp en kotte från marken och ställde sig närmare kanten för att släppa ner kotten i hålet och se ifall något skulle hända. Men klantig som hon var så råkade hon halka på en grästuva.
" Tanner! " skrek Tyler och försökte rycka i hennes hand men det var försent. Tanner hade ramlat och föll ner för hålet in i labyrinten.

" Tanner? " sa jag försiktigt ner i hålet " Hör du mig? "
Det var alldeles tyst där nere.
" Vad gör vi nu? " undrade jag.
Tyler bet sig i läppen.
" Har du ett rep? " frågade han.
" Jadå. Ska vi klättra ner? "
" Vi har nog inget annat val" svarade han.

Jag rotade fram ett rep ur min bag och tillsammans så fäste vi ena änden vid den stora stenen och lät den andra änden hänga nerför hålet.
" Då ska vi väl bara klättra ner. " sa jag.
" Japp. Damerna först. "
Jag blängde på Tyler innan jag grep tag i repet och gjorde mig redo för att klättra ner.
Jag är inte rädd för höjder eller någon sådan skit, men tanken på att klättra ner i ett hål som jag inte kunde se slutet på var lite skrämmande. Min vän var också där nere någonstans och jag blev orolig ifall hon hade skadat sig.
Men det skulle inte bli bättre bara för att jag stod kvar här uppe och tvekade, så jag började klättra ner.
Ganska snabbt så omringades jag av mörker och Tyler blev bara mindre och mindre där uppe. Först så var väggarna bara av vanlig jord, men de övergick efter ett tag till sten och tegel.
Spindlar kröp omkring på väggarna och jag försökte att stampa sönder så många jag kunde.
För varje steg så blev jag oroligare och oroligare för Tanner. Varför hade hon inte sagt något när vi ropade? Slog hon i huvudet och blev medvetslös? Eller var hon död? Det var ett väldigt långt fall så det skulle faktiskt vara möjligt. Jag skakade på huvudet. Tanner skulle inte dö för att hon halkade på en grästuva, det skulle vara pinsamt. Speciellt när hon verkade ha deltagit i det trojanska kriget.

Jag vet inte hur länge jag klättrade ner. Kanske fem minuter? Tio minuter? En kvart? Jag vet inte, men när jag väl var nere så kunde jag inte se solljuset från hålet längre. Tunneln måste ha svängt någonstans. Det var dock ett under att repet hade räckt hela vägen.
Jag såg mig omkring, vilket inte gjorde någon nytta alls eftersom att det var beck mörkt. I min väska så hade jag i något ytterfack en tändsticksask. Jag tog en tändsticka och tände den. Det gav inte mycket ljus, men tillräckligt.

Gången jag stod i var trång och hade grova skrynkliga stenväggar och ett fuktigt jordgolv. Till höger om mig verkade gången pågå i all evighet medan till vänster om mig så svängde gången till höger, sen så såg man inget mer.
" Tanner? " sa jag försiktigt.
Inget svar.
Långsamt började jag gå till höger för att kika runt hörnet. Jag ställde mig mot väggen och höll fram tändstickan så jag kunde se runt hörnet. Där satt Tanner.
" Tanner! " flämtade jag.
Hon tittade upp mot tändstickan och log.
" Tack och lov. Jag trodde jag skulle dö här. " sa hon.
" Hur tänkte du?! " frågade jag och kunde inte låta bli att skratta, så lättad var jag.
" Jag tror inte jag tänkte, helt ärligt, lova att inte reta mig för det här nu. " svarade hon "Men iallafall, min fot är bruten eller urled och mitt huvud gör ont. Har du ambrosia? "
Jag nickade.

Tändstickan slocknade och jag tände en ny som Tanner fick hålla i samtidigt som jag tog fram Nektar och Ambrosia åt henne.
" Jag måste säga till Tyler att vi är i säkerhet. " sa jag åt henne.
Tanner nickade och jag sprang tillbaka till repet. Jag ryckte i det så mycket jag kunde och fick en ryckning tillbaka, Tyler var påväg ner nu också.

Jag gick tillbaka till Tanner. Hon satt och tuggade på en kakbit, det vill säga nektarn och ambrosian. Blod rann nerför hennes panna, men hon såg ändå pigg ut.
" Hur känns det?" Frågade jag mest bara för att sånt brukar folk fråga ifall någon annan gör illa sig.
" Bra. Både min fot och mitt huvud har börjat läka. När Tyler är här är jag förmodligen så gott som ny. " svarade hon.

Jag tände en ny tändsticka och såg mig omkring. Efter att ha svängt till höger där Tanner satt så blev gången genast svårare. Framför oss fanns tre vägar att välja mellan och alla var lika mörka. Jag gick fram till en av dem och höll nästan på att skrika av min tunga. Okej, så jag är inte känslig för att se typ zombies, blod och sådana härliga saker på film, men jag kan lova er att i verkligheten är det en hel annan sak. Framför mig låg ett skelett till en människa och ett underligt djur, både var dammiga och klädda i spindelväv. Hur länge hade de suttit där? Jag rös.
" Jag såg dem också. " sa Tanner och rös " Vill inte ens tänka på hur de hamnade där. "

" Vart är ni?" Ropade en välbekant röst. Tyler var här.
Jag sprang runt hörnet och mötte honom vid repet.
" Nu är du här. " påpekade jag som om han inte redan visste det.
" Vart är Tanner? " undrade han på en gång.
" Kom. " sa jag och tände än en gång en ny tändsticka.

Jag visade honom var hon satt och så var vi alla tre igen.
" Hur mår du? " frågade Tyler och satte sig bredvid henne.
" Nu mår jag fint fint. Lite huvudvärk bara, men annars bra. " svarade hon piggt.

Jag satte mig mittemot dem i gång och la märke till att inga fotspår efter helveteshundar syntes i golvet.
" Vad gör vi nu? Vi har ingen aning om vart hunden har gått." Sa jag.
" Vi tar saker i tur och ordning. " svarade Tyler " Vi har till exempel inget ljus. "
" Har du med dig en jävla lykta eller vadå?" Sa jag och himlade med ögonen.
" Tänk för att jag har det. " svarade han utan att märka av sarkasmen i min röst och drog upp en lykta med ett ljus ur hans magiska verktygsbälte.
" Åh herregud..." Muttrade jag.
" Maya har du tändstickorna? " undrade Tanner.
Jag kastade tändstickorna åt henne och hon tände ljuset som Tyler höll i i sin lykta.
" Det här är faktiskt ett magiskt ljus. Jag tillverkade det en gång med en dotter till Hekate. Ljuset brinner inte ner och kan bara slocknas av den som tände det samtidigt som det inte kan spridas och skapa bränder. Fiffigt, va? " sa han stolt.
" Mycket. " sa jag halvt sarkastiskt och halvt menande.

" Okej, men vad ska vi göra nu då, Tyler? " sa Tanner.
Han blängde på henne.
" Jag vet inte allt som du borde veta efter att ha levt i över två tusen år. "
" Iallafall så tycker jag då att vi går vidare till tunneln som det där skelettet bodde i, det känns som rätt håll eftersom att någon höll på att dö idag när hon halkade på en grästuva. " sa jag för att de inte skulle börja tjafsa.
Tanner himlade lekfullt åt mig, men hon ställde sig upp tätt följd av Tyler.
Jag tittade förvånat på dem.
" Alltså jag var ju inte seriös när jag sa det. " sa jag stelt.
" Vi har ändå ingenstans att ta vägen. " sa Tyler och ryckte på axlarna.
" Jaha. " sa jag " Men då går vi så. "
" Aj aj kapten! " sa Tanner när vi började gå på led.

Jag gick längst fram med lyktan i handen, Tyler bakom mig och Tanner sist med hennes aningen ömma fot. När vi passerade skeletten kunde jag inte låta bli att hoppas på att vi inte skulle hamna i samma situation som det efter att ha varit här.