Flykten

Prolog

"Clara! Clara, vakna! Vi ska leka" sade Liva glatt.

Clara slog sakta upp ögonen och tittade på Liva med en sömnig blick.

"Liva" suckade hon, men log ändå. "Gå och lägg dig igen"

Hon satte kudden över huvudet och försökte sova igen, men Liva började hoppa i sängen.

"Latmask" skrattade hon och försökte dra upp Clara ur sängen.

Clara skrattade och reste sig lite grann så att hon satt upp i sängen.

"Snälla, visa mig lite!" sade Liva och gjorde en hundvalpsmin. "Du kan sova när det är natt igen"

Clara gäspade, men reste sig ändå upp. Hon sprang med Liva framför sig som skrattade ivrigt.

"Framme! Visa magi nu" sade hon och skrattar lyckligt.

Clara tog ett djupt andetag. Hon kände hur magin fanns inom henne, ända ut i fingertopparna. Hon skapade ett eldklot med händerna. Hon kände värmen från det, men det skadade henne inte. Hon såg på Liva som tittade på henne med stora ögon, precis som hon gjort varje gång sedan första gången Clara visade sin magi för henne. Clara gjorde om eldklotet till en iskall snöboll och log lekfullt mot Liva innan hon kastade snöbollen på henne. Liva skrattade när snöbollen spräcktes mot hennes axel.

Fyra knackningar hördes och Clara sprang ner för trappan mot dörren.

Tre män i kostym stod där och en av dem harklade sig.

"Jo, hej lilla vän. Kalla på dina föräldrar, är du snäll" sade han med en mörk stämma.

Hans röst var stadig och det lät som att han inte har gjort något annat än att hålla tal i sitt liv.

Clara viskade till Liva att hon skulle springa och väcka deras föräldrar. Hon såg på Liva medan hon tyst gick uppför trappan igen.

Hon verkade så rädd och Clara tyckte synd om henne. Clara var visserligen också rädd, men hon döljde det så mycket hon kunde. Hon vill inte visa att hon var livrädd för vad den bredaxlade mannen ville, tänk om han ville dem illa?

Steg knarrade på parkettgolvet och Clara vände sig om. Hennes mamma och pappa hade sömnsvullna ögon och Liva höll de båda i handen. Hennes mamma hade dragit på sig ett par jeans och en kofta över sitt gråa linne medan hennes pappa hade på sig ett par mjukisbyxor och en svart t-shirt.

"Jag heter Mats Rosén och är skickad från... hm, staten. Jag ska hämta Clara Felt" började mannen med samma stadiga röst som han haft innan och tog en paus.

Clara kände en krypande rädsla och sprang bort till hennes föräldrar. Hennes mamma drog henne intill sig och vände blicken mot Mats.

"Jag förstår inte vad du pratar om" säger mamma. "Vad är det med Clara?"

Mats suckade.

"Clara är speciell, som ni nog har märkt" sade Mats. "Hon kan inte stanna hos er och om ni inte lämnar henne till oss måste vi ta henne"

Clara kramade sin mamma hårt och kände hur tårar brände i ögonen.