Flykten

Kapitel 6

"Mina armar är helt slut, kan du ta över?" frågar Lucy mig.

Jag nickar och kravlar mig fram till hennes plats. Lucy karlar sig till min plats och jag sätter åran i vattnet och börjar paddla. Vart jag än ser finns bara vatten. Saltvatten. Tänk om vårt vatten tar slut?

"Jag har tänkt lite på en sak…" säger Auria tankspritt. "Ni har väl gått i skolan? Var någonstans?"

Jag berättar om HFM's skolor och Lucy fyller i saker. Jag berättar om de våra klasser som brukar ha 5-10 elever. Auria berättar att hennes klass hade 29 elever och jag rynkar ögonbrynet. Det måste ha varit jobbigt för läraren att undervisa så många.

Jag ser ut över havet. En flock med fåglar flyger över oss och sjunger. Min blick vandrar mot klockan på min handled, den visar 12.00. Vi åkte halv elva, en och en halv timme har vi varit på en roddbåt ute i havet. Antagligen så har ingen märkt att vi är borta ännu. Klockan två kommer Nina och ska passa de andra barnen i huset och se till att allting är bra, klocka fyra kommer Ingrid hem från jobbet. Kommer Nina ringa Kastor eller Ingrid direkt när hon märker att vi är borta? Tänk om de hittar oss! En panikkänsla fyller mig, kommer vi få ett straff av något slag? Kommer de skada oss, mörda oss?

Men jag känner HFM, de kommer låsa in oss. Kanske får alltid, kanske för några år.

"Titta" säger Lucy upprymt. "Titta!"

Hon pekar åt ett ställe med land. Jag känner mig ivrig och börjar paddla fortare. Jag märker att Lucy också har börjat paddla fortare. En våg av upprymdhet och nervositet fyller mig. Vi kommer närmare och närmare. Men sen upptäcker jag att det bara är en liten ö, inget land. Besvikelsen sköljer över mig.

"Åh" säger Auria. "En ö… Men vi går upp där, vem vet när vi får stå på mark? Jag blir stel av att behöva sitta ner så länge"

Jag nickar och inser att hon har rätt. Min kropp är också stel av att behöva sitta ner i båten hela tiden och inte kunna röra sig så mycket. Jag skulle gärna stå på mark.

Jag tar av mig mina skor och viker upp byxbenet innan jag stiger i vattnet. Vattnet räcker mig upp till cirka en decimeter från fotknölen. Jag vadar iland, det känns bra att vara på riktig mark och inte en guppande båt. Bakom mig hör jag hur någon plaskar i vattnet. Det enda jag vill är att kasta mig ner i sanden och vila. Men det gör jag självklart inte. Jag vänder mig mot båten för att gå och hämta repet, men jag ser att Auria redan håller i det. Hon börjar dra upp båten på land och jag och Lucy hjälper till.

När den är helt uppe på land suckar jag lättat. Sanden är så varm, jag älskar sommaren. Ett lager med sand har fastnat på mina fötter för att de är blöta av vattnet. Jag tar fram en av våra väskor med mat och sätter mig sen ner bredvid Auria och Lucy som redan sitter ner i sanden. Lucy blundar, jag undrar om hon tänker på sina föräldrar. Om hon tänker på Ingrid och Martin. Om hon undrar vad som kommer hända.

Jag tar upp en literflaska med vatten och dricker några klunkar. Sen ger jag den till Lucy. Hon tar en klunk och ger den sen till Auria.

Lucy, Auria och jag sitter alltså på en öde ö mitt ute i havet, ingen vet var vi är. Det är spännande, men jag kan inte låta bli att känna en isande rädsla. Vad kommer hända sen och hur ska jag hitta min föräldrar? Kommer jag hitta dem? Om inte, vad ska jag göra? Frågor flyger omkring i mitt huvud, paniken kommer. Min kropp skakar, vad ska jag göra? Allting kommer att vändas upp och ner, HFM kommer hitta oss! Vad tänkte jag på, varför rymde jag?

Någon säger något, men jag bryr mig inte ett skit. Inget betyder något längre. Jag har gjort mitt livs största misstag. HFM kommer att hitta oss och jag kommer sitta inburad och isolerad i ett rum för resten av mitt liv. Lucy och Auria också. Jag vill inte, jag vill inte. Jag klarar inte av att bli isolerad från omvärlden, som jag har varit ända sen jag blev hämtad. Det är inget riktigt liv, hur många fina personer det än finns hos mig. Jag borde ha rätt till att få ett liv.

Någon säger mitt namn, men det spelar ingen roll. Vi kommer att bli straffade av HFM. Jag vill hellre få ett dödsstraff av dem än att sitta i ett rum, inte ens få gå ut. De kommer inte att lita på mig om de hittar mig.

"Clara" skriker Auria och ruskar om mig. "Öppna ögonen, Clara! Clara!"

Jag blir medveten om min kropp. Först då märker jag att jag blundar. Jag kippar efter luft.

Känslor. Känslorna är så starka. Jag har varit i min magi. Där känner jag mina känslor, men inte min kropp. De är inte starkare utan magin, men det känns så. För jag känner hur hela min kropp skakar och darrar. Jag känner hur blött mitt ansikte är av tårar och jag känner mig svag i hela kroppen.

"Clara!" skriker Lucy. "Clara, vakna. Snälla du. Åh, Clara"

Då öppnar jag ögonen.

"Åh" säger Auria.

Hon går tveksamt fram till mig. Mina ögon översvämmas av tårar, mitt synfält blir alldeles suddigt.

HFM. Jag kommer att blir instängd, fångad.

Auria lägger armarna om mig. Jag snyftar till och besvarar kramen. Hon är varm av solen. 

Fångad. Isolerad från omvärlden. Kommer jag överhuvudtaget någonsin få tillåtelse att gå ut igen? Jag drar mig ur kramen, jag vill inte verka som den svaga. Jag vill dessutom få vara för mig själv. Därför lämnar jag dem och går. Jag vet inte vart, bara bort från dem.