Flykten

Kapitel 2

Kastor blundar.

1 sekund. Två sekunder. Tre sekunder. Fyra sekunder.

Han öppnar ögonen.

"Åh nej" säger han med en svag röst. "Åh nej. Jag känner igen det, det är en sanndröm"

Jag reser mig automatiskt upp och mina knogar är knutna. Jag hör hur högt jag andas, Lucy kommer att dö. Lucy och jag kommer att dö på det sättet, men varför? Kastor säger mitt namn, men jag lyssnar inte på honom. Jag och Lucy kommer att dö. Jag kommer att mörda Lucy.

"Clara, lyssna!" halvskriker Kastor. "Lyssna nu. Sanndrömmar är aldrig korrekta. Om du drömmer att jag dör i en brandolycka kan jag lika gärna ha halkat i duschen och knäckt nacken, drömmarna är alltid mer... Hm, dramatiska och vår hjärna har gjort händelsen mycket hemskare och överdriven. Men det viktigaste är att du kan ändra på det"

Jag kommer att hållas inlåst igen för att det inte ska hända. Det gör jag gärna för Lucys skull, men att hållas instängd igen gör mig ändå rädd.

"Men jag har en bra sak att berätta också" säger han. "Som du vet föds tre magiska människor vartannat decennium. För ett år och 8 månader sen hittade vi en flicka med magiska krafter i Sverige. Jag har inte fått berätta något för dig förrän nu. Självklart ska du få träffa henne, hon heter Auria och har flyttat till rummet intill dig"

Jag skakar på huvudet. Ännu en person med magiska krafter i Sverige och jag ska få träffa henne. Jag reser mig upp och börjar gå.

"Clara, vänta. Du måste få veta en sak" säger han. "Hon är väldigt... Hm, upprorisk och vill härifrån. Kanske kommer hon vilja få med dig på banan. Lyssna inte på henne, vännen"

Jag nickar. När jag kom hit ville jag bara fly från ön.

Kastor följer med mig ut ur rummet och öppnar dörren till vänster om mitt rum,

"Auria, Clara är här. Jag låter er prata ifred" säger Kastor till Auria.

Jag går in och Kastor stänger dörren efter mig. En tjej med svart, långt hår och gröna ögon sitter i en säng. Hon tittar upp på mig, men vänder ner blicken igen.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag känner mig så objuden och ovälkommen. 

"Jaha" säger Auria trött. "Så du lever i det här helvetet, kidnappad?"

Jag känner mig stum. Hjärnan och munnen har tappat all kontakt. Jag tar ett djupt andetag.

"Vi lär oss att behärska magi, fattar du hur farligt det skulle vara annars?" säger jag.

Det var jag som sa det. Mina tankar tänkte motsatsen, jag tycker samma sak som Auria gör. Att vi är helt jävla fångade. Ändå säger jag det inte, jag babblar emot.

Men varför?

Det är som en instinkt att försvara HFM. Jag har blivit lärd att detta är det bästa.

"Herregud" säger Auria. "Du är ju helt fucking hjärntvättad, detta är ingen film! Vi togs från vår familj och hålls fångade! Jag trodde faktiskt att du som också blev kidnappad fattade att detta är helt fel"

Jag måste berätta för henne. Jag måste berätta att jag vet att det är en kidnappning och att jag egentligen inte klarar av att leva instängd så länge till.

Plötsligt börjar hon skratta.

"Förlåt, men jag var tvungen att se hur de övertalade dig. Något annat fångade mitt intresse. "Det var ingen sanndröm, bara en dröm. Kastor hade fel" säger hon och verkar nästan skamsen.

Hon gick in i mitt huvud. Hon gick in och kollade i mina minnen och jag märkte det inte ens. Jag borde bli arg, men jag känner mig bara tacksam. Egentligen borde jag väl inte lita på henne, men hon ljuger inte. Hon verkar verkligen tala sanning. Lucy och jag kan träffas fritt utan hon skadas eller dör.

Men ljög Kastor, eller trodde han fel? Om han ljög, varför skulle han göra det? Jag måste få veta. Jag måste.

Framförallt måste jag prata med Auria. Om hur hon tänker om sin magi och allt inom det. Men inte här, luften är så instängd.

"Ska vi gå ut?" frågar jag försiktigt.

Först ser Auria förvånad ut, men sen nickar hon och vi går ut från hennes rum och går mot trappan.

Jag ser på Auria i smyg, vi är ganska lika. Båda har svart hår och vi nästan lika långa.

Vi går ner för trappan och fortsätter genom korridoren på andra våningen till nästa trappa. Jag ser på Auria igen, men då möter jag hennes blick och vänder ner blicken mot golvet. Vi går steg efter steg och kommer ner till hallen på första våningen. Kastor pratar glatt med Stefan och Ingrid om något och alla skrattar. Leija och Nivieline förhör varandra i multiplikationstabellen. Ingen lägger märke till oss när vi går ut, inte ens Kastor eller Ingrid.