Flykten

Kapitel 4

Hon ser bedjande på mig och jag känner ett sting av skuld, jag menade inte så. Inte alls, jag var bara arg, allmänt arg. Men jag känner mig ändå irriterad för att hon är så försiktig med att peta på ämnen om mig, vi har varit vänner sen jag var sju-I nio år. Ändå vågar hon knappt prata om min familj, ändå ger hon mig en blick som signalerar medlidande. Men hon menar väl, hon vet inte hur jag vill bli behandlad.

"Även om det skulle betyda att det bröt mot HFM?" fräser jag åt henne, utan att egentligen vilja fräsa.

Lucy har slutat gråta och ser rakt in i mina ögon. Hon är så modig. Känslig för en del saker, men så modig. Hon nickar.

Vad ska jag göra nu? Ska jag säga något? Jaha. Förlåt för att jag skrek åt dig så att du började gråta, sorry. Jag vet att du inte menade att… Ja, eller gjorde du det? Ska jag gå fram och krama henne? Jag vill så gärna det, gå fram och krama henne. Jag föreställer mig hur jag gör det. Hon ler och besvarar kramen, men tänk om hon inte gör det? Eller tänk om hon blir helt stel, eller kanske puttar bort mig och frågar vad fan jag vill. Jag bestämmer mig för att avstå.

"Tack" får jag fram. "Jag menade inte att skrika så, eh… Jag var bara lite irriterad. Allmänt"

Hon ler lättat och jag kan nästan föreställa mig hur hon håller inne en lättnadens suck.

Jag märker att jag håller hårt i bänken och släpper taget om den. Sen sätter jag mig ner på bänken igen och undrar varför jag skrek det. Var det av avundsjuka? Avundsjuka? Vad jag minns har jag inte känt någon avundsjuka någonsin, HFM ser till att vi har det jämställt, alla är ju lika värda. Oavsett kön, ålder, bakgrund och så vidare. Fast det går att vara avundsjuk på annat än saker, till exempel känslor. När jag tänker efter har jag ju varit avundsjuk, faktiskt flera gånger.

"Jag tror att jag borde gå in, ursäkta" säger Lucy stelt och reser sig upp.

Tror hon att jag fortfarande är arg? Är jag det? Nej, det är jag inte. Jag överdrev bara när jag skrek. Jag ser på Lucy som går iväg och undrar om det är såhär vår vänskap kommer att sluta, med ett litet bråk. Att vi sen slutar umgås, för jag behöver faktiskt inte henne. Jag och Auria kan bli vänner och tjuvs en av HFM's båtar som vi åker iväg med från denna ön. Lucy kan fortsätta leva i frid och fröjd, jag behöver faktiskt inte ha henne som vän. Men hon sa att hon skulle kunna bryta mot HFM's lagar för min skull och hon är född hos sin familj som jobbar HFM, hennes mamma är till och med en chef av något slag. Ändå väljer hon mig, för jag tror faktiskt på henne. Jag tror att hon menade nicken. Jag behöver inte henne, men jag vill var vän med henne. Jag vill vara vän med henne för att hon är så jävla underbar och bäst.

Då ser jag att Lucy har gått iväg en bra bit och stirrar på hennes rygg. Efter några sekunder springer jag fram till henne.

"Lucy" säger jag.

Hon stannar och ser förvirrat på mig. Vad ska jag säga nu?

"Jo" säger jag. "Åh, förlåt. Du är helt… Underbar och har alltid varit där för mig, hjälpt mig och… Ja. Jag är bara väldigt… Jag tänker så mycket på mina föräldrar"

Jag känner hur det bränner bakom mina ögonlock, tårar försöker komma fram. Men jag får inte släppa fram dem, jag får inte.

"Är det en ursäkt, dina föräldrar?" fräser hon, men får sen ett mildare uttryck i ansiktet och tilläger: "Nej, förlåt"

Hon ler prövande mot mig och jag besvarar leendet. Då känner jag hur gärna jag vill berätta om mina tankar om rymningar från ön och bort mot fastlandet och mina föräldrar. Så jag gör det, berättar det. Lucy lyssnar allvarligt och har ett koncentrerat och allvarligt ansiktsuttryck. När jag har berättat klart och avslutat med att jag vill och tänker rymma blir hon tyst och ser ut att fundera ut ett svar.

"Jag förstår dig" säger hon stadigt. "Och jag ska hjälpa dig. Jag ska göra så mycket jag kan, men jag stannar här… Åh, förlåt. Men jag klarar inte av att lämna min familj, jag älskar dem"

Hon mumlar något för sig själ om att hon är så svag och usel som inte gör det för sin bästa vän.

Jag borde säga att det är för farligt för henne att hjälpa mig, att hon inte får göra det som i filmer. Men jag är tacksam och lättad över svaret, att hon vill hjälpa mig och tänker göra det.

"Om du är säker på det är jag tacksam" säger jag. "Men Auria ska följa med. Jag menar, om hon vill"

Lucy nickar och vi ser på varandra. Hennes röda hår blåser vilt bakåt med vinden och mitt blåser vilt omkring, åt alla håll. Lucy ler brett och en tår faller från hennes öga, det måste vara en glädjetår.