Flykten

Kapitel 8

Kastor. Han är det första jag ser när jag öppnar mina ögon.

Jag gör ifrån mig ett kvävt skrik. Kastor ler. Han ler. Jag hatar honom. Avsky är det enda jag känner för honom, ingen jävla kärlek. Min kropp reagerar före hjärnan. Jag armbågar honom med full kraft i käken och sätter mig upp. Jag backar sittandes ifrån honom medan jag reser mig upp. Mina känslor hotar att svämma över, men jag trycker ner dem. Tills vidare.

Jag ser mig omkring. Flera, säkert åtta personer är med Kastor. Vissa känner jag igen, andra inte. Jag vänder mig om och springer, det fortaste jag kan. Samtidigt som jag springer skriker jag. De finns personer på stranden. Jag vågar inte vända mig om i farten och se om Kastor eller någon annan är efter mig. Men de behöver jag inte, jag hör klampande steg. Bara någon meter bakom mig. jag försöker springa fortare, försöker komma närmare stranden och skrika högre. Jag känner några kraftiga händer på min axel och dras kraftigt bakåt. Högre. Högre skriker jag, min förtvivlan hörs i skriket. Det måste finnas någon vänlig person som kollar vem det är som skriker, vad det är som står på. När jag ser på kvinnan som är ägaren till dem kraftiga händerna flämtar jag till. Det är Ingrid.

"Sluta" skriker jag förtvivlat.

Hon håller mina armar i ett grepp och jag kan inte komma loss. Jag kastar mig åt höger och greppet lossar lite, men högerarmen svider till. Jag ignorerar smärtan och kastar mig åt höger igen, men en ännu kraftigare smärta svider till i armen.

"Släpp mig!" skriker jag ilsket. "Hela mitt liv har formats efter era regler, allting. Vem jag får träffa. När jag får gå ut, om jag ens får gå utanför huset! Och jag hatar dig för det, hör du? Jag hatar dig! Du är en galning, du är kriminell!"

Ingrid säger ingenting, hon är helt tyst.

Det är då jag hör steg. Först är jag nära att bryta ihop av förtvivlan, men när jag ser att stegen inte tillhör någon från HFM blir jag gråtmild av lättnad. Jag sjunker ihop.

Stegen tillhör en medelålders man med en solhat och blåa badshorts, han ser arg ut.

"Vad fan håller du på med? Du knäcker ju flickans armar!" säger han ilsket till Ingrid.

Jag ser upp på honom, men han märker inte det. Han stirrar bara argt på Ingrid. Argt, med avsky.

Då hör jag hur något knäcks till. Sen känner jag smärta i armarna. En förblindande smärta. Jag skriker av smärta och mina ögon tåras.

Jag sjunker automatiskt in i magin.

Smärtan är borta.

Jag går in i Ingrid, ser hennes minnen. Ser livet hur hennes ögon.

Ser nutiden ur hennes ögon.

"Jag ringer polisen" säger en suddig röst.

Ingrid tar upp en pistol.

Två skott hörs och mannen ligger på marken med en livlös blick.

Något mer knäcks, det låter som att någon bryter pinnar på mitten.

Jag ser det, det är jag. Det är jag som knäcks.

Ingrid knäcker mina ben, ett efter ett.

Mina armar och ben ligger i omöjliga vinklar, men det enda jag gör... Det enda jag kan göra är att se på. Jag ser hur hela gruppen med medlemmar från HFM ställer sig i en ring runt mig och Ingrid. Kastor går in i ringen och trycker sina pekfingrar och långfingrar ihoptryckta mot mina tinningar. Ingrid tar fram en spruta och sprutar in innehållet i min handled.

"Nu kommer allting vara borta" hör jag henne viska precis innan jag förlorar medvetandet.