Flykten

Kapitel 3

Vi sätter oss på en fuktig träbänk och jag ser ut över havet. Jag har alltid drömt om hur det är bortom havet, ända sen jag kom hit. Jag har drömt om min familj, men också om nya människor. Främlingar som jag aldrig kommer lära känna. Tänk om jag skulle träffa nya personer, personer som Hjälp För Magiker inte har valt ut till mig. Jag skulle säkert lära känna nya vänner, men också ovänner. Det finns ingen som jag ogillar, mina kontakter är begränsade. Men jag läser flera böcker som jag får av Kastor och Ingrid som utspelar sig i olika tider, men böcker där historien inträffar sig i nutiden har jag alltid tyckt bäst om. Jag drömmer mig alltid bort och lever mig in i personerna, det finns människor som blir utstötta och människor som hamnar i centrum och blir populära. Jag vet hur det är att vara både den populära och den utstötta genom att se världen från olika bokkaraktärers perspektiv.

Jag föreställer mig hur jag reser mig från träbänken och dyker ner i vattnet. Sen simmar jag så långt jag kan, bort från denna ön. Helt plötsligt dyker Auria upp från vattnet och simmar vid min sida och vi ser efter ett tag fastlandet. Då dyker Lucy upp vid min andra sida och vi simmar tillsammans iland och på land möter en stor grupp med nya människor upp. Auria springer fram till hennes familj och jag ser min familj som ler glatt mot mig. Mamma öppnar sin famn och jag springer fram till henne. Liva och pappa kommer fram till oss och vi kramas länge tillsammans. Liva börjar pilla med mitt hår och skrattar lyckligt åt någonting.

Jag öppnar ögonen och märker först då att jag blundade. När jag försöker se min familj igen blir det bara en suddig bild. Men Liva var liten i min dagdröm, men det är hon inte längre. Även om jag inte kommer ihåg hennes exakta ålder, så vet jag ändå att hon bara var liten. Kanske fem år? Nu har det gått åtta år, hur gammal är hon nu om hon då var fem år när jag blev hämtad? Tretton. Vilken hår och ögon färg hade hon? Jag har bruna ögon och svart, rakt hår, hon kanske liknade mig. Eller inte.

"Jag saknar er" mumlar jag för mig själv, men egentligen tänker jag bara högt.

Auria ser frågande på mig, men verkar sen förstå. Hennes ögonbryn drar ihop sig och hon biter ihop, hon ser arg ut.

"Din familj? Det är så jävla idiotiskt! Tror de att vi ska glömma våra föräldrar?" skriker hon rakt ut mot havet. "Va? Dra åt helvete om ni tror det"

Hon gör ett frustrerat läte och spänner knogarna. Hon slår knogen rakt ut i luften som om hon slog någon och stampar hårt i gräset. Jag ser tyst på. Min önskan finns kvar, men vad är meningen med hennes raseriutbrott? Vi har det bra här. Jag har det åtminstone bra här och hon kommer trivas om något år, det är så lugnt här. Hennes ilska kommer försvinna och en svag saknad eller längtan som sen blir en omöjlig dröm blir allt som är kvar. För det är omöjligt och det finns ingen anledning att låtsas att vi kan göra något åt det. Jag borde själv sluta drömma och koncentrera mig på viktigare saker och vara glad med mitt nuvarande liv. Med min nya familj. Men självklart säger jag inte det till Auria, hon skulle ju inte förstå, inte nu. Men sen, när hon förstår att Ingrid och Kastor är hennes nya föräldrar som faktiskt bara vill henne väl.

"Clara! Jag har letat efter dig, jag... Åh, förlåt" säger Lucy och tystnar. "Det är Auria, visst? Ni... Ja, jag avlägsnar mig"

Hennes kinder får en rödare ton och hon ser generad ut.

"Nej, det är lugnt" säger Auria tyst. "Vi gör ändå inget särskilt"

Lucy nickar lättat och släpper ut håret och hennes röda lockar blåser rakt in i ansiktet. Jag kommer på mig själv med att le och hon besvarar leendet och sätter sig bredvid mig på bänken. Hennes fräknar syns tydligt, hon har inte brytt sig om att sminka över dem idag som hon brukar. Lucy avskyr sina fräknar, men jag tycker att hon är vacker i fräknar. Hon är vacker, slår det mig. Hennes ansiktsdrag är nästan perfekta. Hennes underläpp är ganska mycket mer fyllig än överläppen, men det ser ändå vackert ut på henne. Om det hade varit på mig hade jag nog avskytt det, men så är det alltid. Mitt hår är alldeles för tjockt och blir trassligt lätt och min näsa är ovanligt liten. Mina ögon är väldigt stora, jag är inte alls vacker.

Lucy sneglar på Auria och börjar försiktigt ställa frågor, var hon bodde innan, när hon fyller år och så vidare. På så sätt får jag reda på många saker om Auria. I hela sitt liv har hon bott i utkanten av Stockholm och hon fyller år den 19 Juni, hennes magi väcktes när hon var två år och flög ner från soffan. Själv vet jag inte när magin väcktes hos mig, jag minns inte och ingen har berättat för mig. Kastor och Ingrid pratar sällan om mitt liv när jag bodde hos min biologiska familj, kanske är det som Auria sa-att de vill att vi ska glömma det.

"Ska vi?" frågar Lucy och skrattar när jag inte svarar.

"Va?" säger jag oförstående.

Lucy ler medan hon tvinnar en hårslinga mellan fingrarna.

"Jag sa ju att vi kunde hela låten och kunde bevisa det genom att sjunga den" säger hon.

Jag har ingen aning om vilken låt hon pratar om, men jag vet att jag inte tänker sjunga för Auria, så jag skakar på huvudet. Auria ser rakt ner i gräset biter sig i läppen. Hennes hår skymmer en stor del av hennes ansikte.

"Hur tycker du att det är här då, Auria? Kastor sa att du har varit här i mer än ett och ett halvt år" frågar Lucy.

Ibland blir jag väldigt irriterad på Lucy, som nu. Hon är så jävla perfekt med sin familj som är här och är alltid glad. Förstår hon inte att tystnad är något som man kan låta vara?

"Jag... Jag måste gå in" mumlar Auria och reser sig. "Till mitt rum, jag är... trött"

Jag svarar inte och Lucy gör en kort nick. Nu blev hon tyst, uppenbarligen är jag inte lika rolig att prata med som Auria. Innan babblade hon på, skrattade och ställde frågor till Auria. När Auria går blir hon helt plötsligt knäpptyst och verkar ha dödstråkigt. Det är ju inte heller så att Auria verkade älska att bli utfrågad och skrattade med. Hon svarade ju bara entonig och stirrade ner i marken.

"För helvete" säger jag och Lucy ser upp på mig.

Utan att tänka ställer jag mig hastigt upp och skriker jag ut vad sagt nyss tänkt till henne. Först vågar jag inte se på henne, men när jag tillslut tittar upp ser jag att hon gråter tyst.

"Ur...Ursäkta" snyftar hon. "Förlåt, jag är så jävla känslig... Jag... Jag"

Hon snyftar till och torkar bort tårarna med handryggen, men det kommer fler.

"Jag... Har det så bra, medan ni... Nej, jag... Jag uttrycker mig fel, ni..." snyftar hon. "Jag är så ledsen för hur du har det, Clara... Om jag fick chansen... Jag skulle göra så att du fick komma till... Dina föräldrar."