Flykten

Kapitel 7

Tystnaden och ensamheten var först underbart härlig. Det var jobbigt att åka båt med två andra personer i drygt en och en halv timme. Nu är tystnaden och ensamheten bli outhärdlig, jag vill bara skrika och se om någon hör mig.

Blicken far mot min handledsklocka som visar 13.00. Jag har suttit ensam i nästan en timme, hur mycket tid har vi missat? Det känns som att jag har suttit ensam i flera månader.

Jag reser mig från den solvarma stenen och går bort mot stranden.

En snustorr gren knäcks under min sko.

Då ser jag Auria och Lucy vid stranden.

"Hej" mumlar jag.

Båda tittar upp från sina smörgåsar på samma gång.

Lucy ler lättat.

"Vi borde nog sticka nu. Klockan är…" säger hon och kollar på sin handledsklocka. "Snart tio över ett"

Hon reser sig upp och börjar gå mot båten. Auria och jag följer efter henne för att hjälpa till med att få ner båten i vattnet igen.

Vi puttar tillsammans ner båten i vattnet igen och kliver in i den, en efter en.

Det kurrar i magen av hunger, jag har inte ätit något sen vi stack.

"Ät du, vi kan börja paddla" säger Lucy som känner mig så väl.

Jag nickar tacksamt och sträcker mig efter en vit tygkasse. Det finns flera matlådor i plast, jag tar upp en blå matlåda och öppnar den. Det finns rågbullar med smör, jag tar en och lägger tillbaks matlådan i tygpåsen och tar upp en termos med te och en campingmugg. Min mage pirrar till av hunger, men jag känner mig inte hungrig.

Jag ser en strand med en massa människoprickar och mina ögon tåras nästan så glad jag blir. Mina armar är så trötta, hela min kropp. Jag tar i med mina armar och frågar Auria om vi ska paddla snabbare.

"Vet ju fan om jag orkar mer" svarar hon. "Men det gör väl inget att komma några minuter senare?"

Hon ler.

Jag träffade Auria för första gången igår, men det är ändå inte särskilt stelt mellan oss. Vi har väl inte haft tid att ta lång tid att lära känna varandra. Jag ser på henne. Hennes leende ser så äkta ut, så varmt.

Min blick far mot stranden igen, vårt mål. Nu kan jag se människorna som människor och inte bara som prickar. Flera är ute i havet, men dem flesta solar på stranden.

Flera stirrar på oss när vi ror i land. Mina kinder hettar okontrollerat, det är så många människor här. Jag ser på Lucy och Auria. Lucy flackar oroligt runt med blicken och Auria är oidentifierbar. Hon drar upp båten en bit på land, men sätter repet i båten och puttar sen ner den igen. Hon puttar till båten en gång till så att den åker iväg några meter bort från stranden.

"Vad gör du?" frågar jag henne förvånat.

Hon verkar inte lägga märke till mig, utan vänder bara bort sig från stranden och går förbi mig.

Är hon rädd, nervös? En våg av irritation fyller mig. Tror hon inte att jag är livrädd och nervösare än jag någonsin har varit? Jag har inte träffat mina föräldrar på åtta år! Nu kommer jag kanske få träffa dem, det är en minimal chans. Särskilt med tanke på att jag inte ens vet vad de heter. Auria träffade sin föräldrar för säkert ett år sen. Det är inte konstigt att hon är nervös då, men hon behöver inte bete sig som en idiot mot mig för det. Jag gör inte ens det.

Jag går fram till henne och ställer mig framför henne. Hon suckar trött, vänder inte ens upp blicken. Hennes blick ser tröt ut och hon glor rakt ner i marken.

"Vad är det med dig egentligen? Tycker du synd om dig själv, eller?" säger jag argt.

Hon skrattar glädjelöst och ser mig i ögonen. hennes blick genomborrar mina ögon. Auria tar ett steg åt sidan och går förbi mig. Ett frustrerat läte kommer från min mun och jag följer efter henne och tar tag i hennes axel. Hon vänder sig om och ser på mig igen.

"Vad i helvete är det med dig? Sluta glo på mig på mig på det sättet, vad har jag gjort dig?" halvskriker jag. "Varför håller du på såhär? Tycker du synd om dig själv?"

Auria fnyser och flyttar min hand från hennes axel. Hon är så jävla oförskämd och idiotisk.

"Jag tycker synd om mig själv? Märker du inte själv hur du håller på? Jag slår vad om att du tänker på hur synd det är om dig" svarar hon lugnt.

Jag vill bara slå till henne, fattar hon inte ett skit? Hur kan hon vara så otrevlig? Helt plötsligt börjar mina ögonlock bränna av tårar som vill ut. Jag sväljer hårt knuffar till henne med axeln innan jag springer förbi henne. Ögonlocken bränner, men jag håller tillbaks tårarna. Lucy säger mitt namn, men jag bryr mig inte. Jag bryr mig självklart om Lucy, men jag orkar inte tänka på henne nu.

"Clara" säger Lucy igen, väldigt bestämt. "Stanna och vänd dig om"

Jag har ingen aning varför jag gör som hon säger, men jag gör det.

Lucy går fram till mig, kastar en blick mot Auria som sitter i skuggan under ett träd med huvudet i knäna. Lucy går mot trädet och ger mig en blick för att jag ska följa efter. Hon verkar arg, men kontrollerad. Jag följer efter henne mot trädet och blänger på Auria, men hon märker inte det.

"Vad i helvete är det med er?"

Jag blänger på henne och sjunker in i magin.

Jag har inte längta någon kropp. Jag flyger. Jag är lättare än luft.

När jag tittar ner ser jag min kropp. Min kropp står upp med slutna ögon, men rör inte sig.

Jag ser Aurias, Lucys och min energi som en auria över huvudet.

Jag dyker ner mot min kropp och ser att bröstkorgen inte rör sig, jag andas inte. Jag lägger handen mot min kropps hjärta, det slår inte. Det förvånar mig, betyder det att jag är död när jag är i magin, men återuppstår? Jag lyfter igen, flyger mot himmelen. Jag flyger över molnen.

Jag är ingenting alls, men jag är samtidigt allting.

Är det såhär det känns att vara död?

Det är så underligt att inte ha en kropp som man kontrollerar. Jag är som en kraft.

Långt borta ropar någon något. Skriker nästan. Skriker två namn.

Clara! Auria!

Både namnen känns bekanta, men jag vet inte varför.

Jag bryr mig inte.

Sluta! Åh… Jag önskar att jag också hade era krafter.

Orden träffar mig rakt i hjärtat. Det är Lucy. Jag är Clara.

Jag faller tusentals meter ner till marken och ser Lucy sitta hopkrupen mellan min kropp och Auria.

Jag försöker släppa taget om magin, men det går inte. Jag har ingen kropp. Jag är bara en själ.

Ett skrik.

Lucys skrik.

Jag samlar all kraft jag kan uppbåda. Min kropp. Jag känner den, jag måste känna den. Jag föreställer mig hur jag öppnar ögonen och rör på mig. Jag föreställer mig hur jag skriker, hur mitt skrik blandar sig med Lucys.