Flykten

Kapitel 1

-ÅTTA ÅR SENARE-

Jag ser Lucy komma gåendes mot mig och ler. Lucy besvarar leendet och börjar springa mot mig. När hon bara är någon meter ifrån mig öppnar jag armarna och hon kommer till mig i slow motion. När hon når fram till mig flyger hon bak tjugo meter och landar med huvudet på golvet och tillsist kroppen. Jag springer till henne, med det känns som ett tryck framför mig och jag kommer fram långsamt, i slow motion. Trycket släpper och jag faller nästan framstupa, men jag lyckas få tillbaks balansen.

Jag springer fram till henne och ser hur en strimma blod rinner från hennes mun.

"Lucy!" skriker jag förfärat, men hon ligger helt stilla utan att reagera. "Lucy, snälla. Förlåt, jag visste inte att du... Vad gjorde jag? Jag ville inte?"

Lucys ögon är slutna och hennes bröstkorg är alldeles stilla. Jag tvekar, men lägger pekfingret och långfingret mot hennes handled. Hon ligger stilla och flyger inte bak av min beröring. Men hon har ingen puls. Jag lägger handen på hennes bröstkorg, men inget hjärta slår. Hon andas inte, hon är död.

Lucy är död.

Död.

Jag känner på hennes panna och blod börjar rinna från hennes ögon och hennes näsa. Det bara rinner, hon hostar inte. Jag tar bort handen från hennes panna som fortfarande är varm, fast än hennes hjärta har slutat slå. Blodet fortsätter rinna i mängder och det blir bara mer och mer blod om sprider sig över ansiktet. Hennes hår lossnar från huvudet och hon ser inte ut som Lucy alls. Hennes svarta hår ligger runtom hennes huvud, med det är löst.

Blodet börjar spruta och det kommer rakt upp i mitt ansikte. Jag skriker, men inget ljud kommer. Istället fylls min mun med hennes blod och jag känner hur något varmt rinner från min näsa.

Blod.

Jag kan inte avgöra om det rinner från min mun, jag har redan så mycket av Lucys blod i munnen. Lucys blod i min mun. Lucys.

Jag spottar ut blodet och vänder mig om. Strålen med blod från Lucy sprutar mot mitt hår och jag försöker skrika igen, men min mun är full av mitt blod som kommer upp. Det känns inte som att kräkas, det bara kommer upp hela tiden. Jag försöker fokusera på min andning, men jag märker att jag inte kan andas. Både min näsa och mun är full av blod. Jag börjar skaka i hela kroppen. Det kan var för förlusten av blod eller brist på luft och syre, eller både och. Plötsligt trillar jag baklänges och faller.

Inget golv tar emot, jag faller och faller i flera sekunder.

Då ser jag marken och träffar den.

Jag vaknar och drar efter andan och känner till min lättnad att jag kan andas. Jag drömde bara. Det är svårt att intala sig, det kändes så verkligt. Blodet i munnen. Då minns hela drömmen, Lucy som dog. Lucy som dog på grund av mig. Jag vet att jag drömde, men jag känner att jag måste träffa henne. Jag måste träffa henne och få bekräftat att hon lever.

"Clara" säger Kastor mjukt.

Jag vänder mig om och ser honom sitta på en stol bredvid min säng.

Han ser så lugn ut, men varför skulle ha inte vara det? Det var jag som drömde en mardröm, han vet inget om det.

"Clara" säger han igen. "Hur är det?"

Jag skakar på huvudet och sätter mig upp. Långsamt sätter jag benen på golvet och reser mig upp. Jag går fram till Kastor och lägger armarna om honom. Han kramar om mig och gråten kommer, jag har nästan aldrig gråtit över en dröm. Jag har alltid sagt att det bara är en dröm, inget verkligt, undrat varför man bryr sig när man vet att det var en dröm. Men det känns inte som en dröm fast än jag vet, jag minns så tydligt hur blodet nästan kvävde mig och Lucys ansikte täckt av blod.

"Du skrek i sömnen. Berätta vad du drömde" säger han mjukt, men bestämt.

På det sättet som jag bara har hört Kastor använda. Mjukt, men ändå så bestämt. Så att man känner sig lugn av hans vänliga, mjuka röst, men så att man måste göra som han säger. Bara för att man hör hur viktigt det är. Men jag kan inte berätta om drömmen, det var så hemskt. Så obehagligt att jag inte vill tänka på det.

"Nej, jag vill inte prata om det" säger jag och sätter mig i sängen igen.

Kastor suckar nästan ohörbart och ser besviken ut.

"Du vet mycket väl att du måste berätta det förr eller senare, Clara" säger han. "Det är sådant som du måste berätta"

Jag skakar på huvudet och torkar bort tårarna från kinden med handryggen. Ilskan flammar upp i mig från ingenstans och jag ser honom i ögonen.

"Fattar du inte att det är viktigt för mig att få träffa min familj? Att få veta hur de har det!" säger jag och känner en saknad.

Jag minns Liva, mamma och pappa. Sju år var jag när Mats, Ryan och Cal hämtade mig. Jag minns hur mycket jag älskade min familj och jag minns hur arg och trotsig jag var i början när jag blev hämtad. Nu vet jag inte om jag älskar min familj, jag har inte träffat någon av dem på över åtta år. Jag skulle nog inte känna igen Liva. Hon är yngre än mig, men jag minns inte hur många år yngre.

Jag ser upp på Kastor som ser ännu ut att vara ännu mer besviken och nästan sorgsen.

Du förstår inte att vi är din nya familj. Det hade varit farligt för dig att stanna, vi har lärt dig att behärska magi" säger han trött. "Din biologiska familj skulle inte vara bättre än den du har nu. Du har flera personer som älskar dig och har uppfostrat dig"

Längtan efter min biologiska familj känns plötsligt starkare än någonsin, jag vill så gärna träffa dem. Jag måste få träffa dem.

"Genom att låsa in mig i ett rum i en månad när jag var sju år? Första gången jag fick sträva omkring i huset utan någons tillåtelse var när jag hade varit där i ett år. Jag var inomhus i nästan tre månader! Det skulle min föräldrar ha gjort!" skriker jag. "I åtta år har jag inte fått åka ifrån denna jävla ön! Jag har inte ens sett någon annan människa än dem som är med i ert lilla förbund! Kan jag inte ens få träffa mina föräldrar och min syster?"

Tårar bränner bakom ögonlocken, men jag håller dem inne. Jag får inte gråta nu.

"Snälla. Snälla, Kastor. Snälla, låt mig få träffa min familj igen. Jag är 16 år nu. De kan flytta hit och lova att inte berätta för någon om... ja" säger jag bedjande.

Jag märker att min blick är fäst i golvet och jag vågar egentligen inte se hur han reagerar, men jag vänder ändå långsamt blicken mot honom.

Kastor ser ut att tänka och han verkar inte arg, alls.

"Du kan nog ha rätt. Fast det är nödvändigt att du inte träffar någon annan, men du borde få träffa din biologiska familj igen" säger han. "Jag ska ordna så att du träffar dem. Men berätta nu om drömmen, eller du kanske vill föra över den?"

Jag kommer på mig själv med att le brett. Men varför har han helt plötsligt bestämt sig för att jag ska få träffa dem?

Jag nickar och sluter mina ögon och drar mig in i min kraft.

Jag kliver in i mitt huvud. Jag ser små bubblor i mitt huvud. Det är som rubriker på dem, fast jag behöver inte läsa det. Jag bara vet vad det handlar om, fast bara rubriken, så fort jag ser dem. Minnet med min dröm ligger långt fram för att det är så nytt och jag greppar tag i det med tanken, men låter det samtidigt finnas kvar i mitt huvud, som att jag tar en kopia av minnet. Jag går ut ur mitt huvud med minnet med mig och ser Kastor med ett ljussken som är hans energi. Jag drar mig in Kastors huvud och släpper minnet längst fram, sen drar jag mig ut från Kastor och ser honom utifrån, fast med hans energi.

Jag släpper taget om magin.