Flykten

Kapitel 5

Jag går nerför trappan och in i köket där jag breder en macka med smör och hyvlar en skiva ost som jag sätter på mackan. När jag vänder huvudet mot det avlånga bordet ser jag Auria sitta där och le mot mig.

"Godmorgon" säger hon och ler snett mot mig.

Förvånad svarar ett 'godmorgon'. Mina och Lucys tankar på att jag och Auria skulle rymma verkar ha fått henne på bättre humör än jag trott. Hennes hår är flätat i en slarvig fläta och en slinga hänger vid hennes öga. Hon har svarta mjukisbyxor och en alldeles för stor, svart tröja med vita, urtvättade snirkliga mönster.

Mitt hår är uppsatt i en lös, slarvig knut som hänger ner i nacken och jag fumlar med fingrarna och släpper ut håret. Jag trodde inte att någon skulle vara i köket eller matsalen såhär dags, allra minst Auria. Då slår det mig att det är dumt att skämmas över en ful knut när jag förmodligen kommer att träffa Auria mycket om vi ska rymma tillsammans.

Jag kastar en blick på väggklockan som visar halv tio.

En dörr öppnas och jag hör steg i hallen. Ingrid kommer in i köket med ytterkläderna på.

"Hejsan, tjejer!" säger hon. "Jag tänkte laga lunch åt småbarnen, så ställer jag det i kylen så att de kan värma det i micron. Men oj, äter ni frukost nu?"

Auria böjer ner huvudet och blir alldeles stel. Jag nickar och sneglar på Auria som faktiskt möter min blick. Sen blir hennes ögon glansiga och hon vänder bort ansiktet. Hon tar upp sin tallrik med brödsmulor och lägger den i diskhon innan hon springer upp.

"Gumman? Auria mår inte så bra just nu och är lite… Upprorisk. Det var du också när du kom hit, det är alla. Men du vet att du bara kan skada oskyldiga om du strövar omkring hursomhelst, så gå inte med på någon idé om hon har någon, är du snäll" säger hon och jag nickar tyst. "Hur är det, Clara? Du är väl inte sjuk, hoppas jag?"

Jag skakar på huvudet och hon går tveksamt ut i hallen igen. Men jag vet att jag tänker rymma, fast det är min idé. Plötsligt tappar jag aptiten och slänger mackan innan jag springer upp för att hinna komma upp innan Ingrid har klätt av sig ytterkläderna.

Auria ligger ner i sin säng och gömmer ansiktet under kudden när jag kommer in.

"Gå" säger hon iskallt.

"Auria" börjar jag, men märker att jag inte vet varför jag kom in till henne.

Hon tittar upp, men vänder bort ansiktet och får fram en kvävd snyftning. Jag går fram till henne och tvekar, men sätter mig på sängkanten. En till kvävd snyftning kommer fram.

"Du behöver inte kväva dina snyftningar, det hörs inte mindre" säger jag och försöker låta rolig, men det blir självklart ett misslyckat försök.

Alltid ska jag göra saker vid fel tillfälle och jag har inte den minsta gnutta humor i mig.

Auria snyftar rakt ut och tittar fram från kudden, men gömmer fort ansiktet igen under den. Men jag hann se hur rödsvullna hennes ögon var från gråten. Jag tänker på hur många gånger jag har suttit uppe och gråtit i min säng och tänkt på min familj, på dem få minnena jag har. Ibland har gråtit mig till sömns och ibland har jag inte lyckats somna alls. Nu har jag träffat en människa som nu är med om samma sak som jag. Jag tänkte att jag snart skulle börja gråta och att vi grät tillsammans i flera timmar. Men jag kände mig ovanligt lugn och såg hur Auria försiktigt och långsamt tittade fram igen och såg på kudden som var blöt av tårar. Hon vände på den och la sig med ögonen mot taket. Hennes snyftningar avtog och hon vände blicken rakt mot mig. Plötsligt kände jag mig inte så lugn. Jag kände mig vaken och jag kände en stark vilja av att rymma med Auria och aldrig komma tillbaks till denna ön.