En ensam pojke står mittemot mig. Han är lång och spinkig med lockigt hår. Hans hy är spräcklig av finnar och hans drar i den bylsiga huv tröjan. Pojken ler osäkert mot mig. Jag inser att jag hatar honom, hatar hans breda näsa och lockiga hur. Hatar hur böjt han står, som om han inte ville synas. Hatar hans osäkra leende.
Jag håller upp min knytnäve och slår honom rakt i ansiktet. Jag känner glasbitarna borra in sig i min hand. Jag blöder, och det rinner blod ner i handfatet.
Jag lägger en handduk på mina sår, och den färgas djupt röd av mitt blod.
Men pojken är borta. Han försvann i glasskärvorna
ESTÁS LEYENDO
Det dom inte ser
Historia CortaDe vet inte att jag gråter mig till söms varje kväll. Och de vet inte att mardrömmarna väcker mig tidigt varje morgon. Det behöver de inte veta. } hej hej! Om ni gillar dessa korta berättelser så rösta å kommentera så kommer det mer{ P.S tack för a...
