Det dom inte ser

Elden

Jag gick genom långa mörka korridorer och letade efter henne. Jag läste på alla dörrarna.
På en stod det 'Maria, 18 år. Sinnessjuk.' Bakom dörren hörde jag någon skratta högt rakt ut. Jag rös.
Efter många dörrar så hittade jag henne
' Wilma, 17 år, okänt.'
Jag koncentrerade mig på det invecklade låset.
Efter några långa minuter så hörde jag ett ljudligt klick.
Jag andades långsamt. Dörren öppnades framför mig och jag gick in i mörkret.
"Wilma? Var är du?" Frågade jag oroligt. Jag hörde någon snyfta. " Jag behöver ljus, Wilma. Kan du ordna det"
En eldslåga tände några meter framför mig. Nu såg jag rummet mer tydligt.
Väggarna var av betong och den ända möbeln var en brits av stål med en sotig filt på. Min blick drogs till det vänstra hörnet.
Där satt hon hopkurad. Jag kände knappt igen henne. Wilmas eldröda lockar hade blivit avrakade och hon var naken och sotig. Runt henne var väggen svart. Hon grät.
" Kom Wilma, vi kan åka härifrån''
Men hon skakade på huvudet och tittade upp med sorgsen blick.
" Nej Ronja, jag är ett monster. Du är inte säker med mig" Hennes röst var svag.
" Fåna dig inte nu! Du har aldrig skadat någon avsiktligt. Du ska inte sitta inspärrad här, vi ska fly!" Sa jag snabbt till henne. Vi var verkligen tvungna att dra nu. Jag sprang fram till henne och tog hennes hand. Elden brann mellan oss. Jag tittade in i hennes ögon men det var som att titta in i en svart avgrund. Hopplösheten låg tungt i rummet. Den gjorde det svårt att andas.
" Jag älskar dig Ronja men jag måste stanna här. Jag söker upp dig när jag är botad. Men nu måste du ge dig av härifrån" hennes röst var bestämd.
"Nej, du följer med" svarade jag trotsigt.
Wilmas blick blev hård och innan jag hann fatta vad som hänt knuffade hon undan mig. Hon skapade en mur av eld runt sig och hettan var intensiv. Jag förstod att jag inte skulle få med mig henne.
"Jag älskar dig" sa jag till henne.
Jag lämnade henne i den kalla betongcellen.
På något vis förstod jag att det var den sista gången jag såg henne.