Det dom inte ser

Förvandlingen

Pappa smällde igen dörren. Han hade gått ut i snöstormen utan jacka eller mössa.
Men jag brydde mig inte, tänkte inte på det överhuvud taget.
Efter några timmar så slocknade lamporna. Mina syskon klickade upp och ned på lampknapparna men efter en stund gav dem upp.
Jag log i ljuset från min telefon och letade fram några stearinljus.
Det var tyst, varken Arvid eller Rut hade sagt något sen pappa gav sig av. Stearinljusen lyste upp rummet på ett kusligt vis.
De mörka hörnen såg ännu mörkare ut och Ruts smala ansikte var täckt av skuggor.
Kylan trängde sig på, tryckte ner oss som ett tungt täcke av is och frost.
Jag såg det hända.
Jag såg Arvids ögon bli svarta och matta.
Såg Ruts smala fingrar bli breda och naglarna växte till knivblads-vassa klor.
Jag sprang in på toan.
Jag ville se det.
Jag ville se mig förändras,se mig anta min verkliga gestalt.
Mina skarpa ögon vande sig snabbt vid mörkret och jag kunde tillslut se min spegelbild.
Mitt hår växte och mina axlar blev bredare.
Jag hörde mitt hjärta bulta starkt och snabbt.
Mina tänder knakade när jag bet ihop och jag föll krampande till golvet när hela min benstruktur ändrades.
Jag vrålade när mina ben trycktes ihop.
Mitt hjärta slutade att bulta och det var över.
Jag sprang ut i vardagsrummet innan jag tog ett språng ut genom fönstret.
Mina syskon följde efter.
Tillsammans ylade vi mot månen.
Det var dags för jakt.