Jag ser pappa höja handen mot Alina. Ilskan avspeglas i hans ansikte. Alina gråter. Hennes långa mörka är tovigt och blodigt. Hon skriker och jag ser pappas knutna näve närma sig Alinas lilla näsa som i slowmotion. Jag tänker inte längre, jag bara handlar.
"Nej!" skriker jag och slänger mig mot honom.
Han slår hårt i golvet och flämtar när hans huvud slår i dörrkarmen.
" Pappa?, Pappa!?" Jag försöker få kontakt med honom. Jag sätter mig vid hans sida och skakar på honom. Han andas inte. Chockat konstaterar jag att han är borta.
Jag samlar ihop våra tillhörigheter i en resväska, lyfter upp Alina och går ut genom dörren.
Vi återvände aldrig.
KAMU SEDANG MEMBACA
Det dom inte ser
Cerita PendekDe vet inte att jag gråter mig till söms varje kväll. Och de vet inte att mardrömmarna väcker mig tidigt varje morgon. Det behöver de inte veta. } hej hej! Om ni gillar dessa korta berättelser så rösta å kommentera så kommer det mer{ P.S tack för a...
