Det dom inte ser

Flickan

Vi gick till skolan tillsammans varje dag, i sju år.
Vi pratade aldrig med varandra. Men det var skönt att inte vara ensam.
Jag var feg, jag sa aldrig något till henne. Jag visste inte ens vad hon hette. I smyg tittade jag på henne i skolan.
Hon blev kallad 'råtta' 'freak' 'jävla mongo' och annat. Men jag hjälpte inte henne.
Jag såg hur mina vänner och klasskamrater kastade stenar på henne och hällde vatten i hennes skor.
Men jag tittade bara på.
I högstadiet log hon aldrig och hennes hår täckte alltid hennes ansikte.
I nian såg jag bandagen runt hennes handleder. Men jag frågade aldrig.
Jag såg henne röka bakom gympasalen, men jag hälsade aldrig.
Jag hörde henne sjunga på musiken. Hennes röst var så vacker, klar och ljus.
Men jag vågade aldrig säga det till henne.
En dag stod hon inte utanför sitt hus och väntade på mig, som hon gjorde varje dag.
Men jag trodde bara att hon var sjuk.
Det gick flera dagar, kanske veckor.
Tillslut fick jag höra att hon var borta.
Hon hade hoppat från en bro och drunknat i det iskalla vattnet.
Jag ångrar alla dem gånger jag inte hälsade på henne, ångrar att jag inte ens frågat om hennes namn.
Hon är borta. Men jag kommer aldrig glömma flickan med den vackra rösten, som jag gick med till skolan varje dag i sju år.