Flamman inom mig (skriver om, annan bok)

Funderingar

Kapitel 7
----------------------
*Vampyrer får fortfarande inte vara här.*
Jag lät mycket säkrare än vad jag kände mig, egentligen var jag rädd att han skulle kasta sig över mig och suga mitt blod eller något liknande.
*Jag ville bara berätta en sak för dig. Men om du inte vill höra så...*
Han vände sig långsamt om och började gå iväg.
Eftersom jag var så nyfiken var jag tvungen att veta vad han ville berätta och han visste det.
*Vänta!*
Jag blev arg för att jag gjorde som han ville. Han dök plötsligt upp framför mig, han använde vampyrhastighet. Han log mot mig så att man kunde se hans spetsiga tänder.
*Har du inte funderat över din mamma? Jag menar ingen verkar ju bry sig om att hon dog.*
Jag blev alldeles kall, det hade jag inte tänkt på. Ingen hade gråtit, inte ens min syster som gråter över döda spindlar. Det var tur att ingen var i närheten just då. Jag slog till vampyren hårt på kinden, jag hade ingen aning varför jag gjorde det men jag kände bara att jag var tvungen att göra något. Jag kände en liten stickande känsla i handen. Jag lyfte upp handen och tittade på den. Det var någonting grått som kom ur min hand, det steg upp mot himlen. Det var rök. Jag tittade på vampyren, han hade ett stort bränn märke på kinden. Han tittade på mig och mumlade något som lät som "Så det är sant". Jag bara stirrade, jag hade bränt vampyren på kinden med min hand. Jag kunde knappt tro det. Men det var väl bara en pubertetsgrej för häxor eller något sånt, så jag var väl antagligen en eld häxa. När jag tittade dit vampyren hade stått så var han borta, han hade väl antagligen sprungit iväg men han fick mig att tänka. Jag var tvungen att fortsätta gå så att jag inte skulle bli för försenad men medan tänkte jag på min mamma. Varför hade ingen blivit ledsen när mamma dött? Inte ens jag. En tanke slog mig, min syster kanske inte hade fått reda på någonting, hon kan ju inte bara inte brytt sig om att mamma var död. Men varför hade inte jag blivit ledsen? Jag fick ont i magen av att tänka på det, kanske hade jag inte brytt mig om min mamma? Det kanske var skönt att hon inte fanns längre? Jag skakade genast bort den tanken, såklart brydde jag mig om min mamma.
Upptagen av mina tankar märkte jag inte att jag hade gått in i mitt klassrum. Nu stirrade alla på mig. Jag gick fort och satte mig på min plats och ignorerade allas blickar som jag brukade göra. Miss Wender glodde surt på mig. Jag var säker på att ifall hon kunde skulle hon bränna ner mig med värmesyn. Men hon var is häxa så hon fick nöja sig med att ge mig en iskall blick. Sedan fortsatte hon med lektionen som om ingenting hänt.
*Var har du varit då?*
Jag vände mig mot Suzi.
*Utegångsförbud för att jag sa att Maya tagit min systers leksaker...*
Det var tyst en liten stund.
*Gav din pappa dig utegångsförbud för det?*
*Egentligen var det för att jag var taskig mot Maya, fast jag inte ens varit det.*
*Piss rått...a*
Suzi tittade på Nickolaus och han tittade tillbaka. Jag suckade, snart skulle dom väl vara ihop. Jag kände att folk tittade på mig, det var alla killarna, utom Nickolaus som tittade på mig. Alla var kära i mig bara för att jag var prinsessa. Jag gav alla fingret och vände huvudet mot tavlan igen och lyssnade på Miss Wender som förklarade kraftens svagaste plats. En plats där ens kraft nästan inte går att använda.
När lektionen var slut gick jag och Suzi till våra skåp.
*Jag fattar inte, alla killar i klassen gillar dig och du tar inte chansen att bli ihop.*
*Du fattar visst, och alla killar gillar inte mig*
Hon log och puttade till mig lite.
*Har du tränat till proven?*
Jag stannade upp, proven. Det hade jag alldeles glömt bort. Suzi förstod det, hon klappade mig lite löst på ryggen.
*Du kan redan allt sånt där, du behöver inte öva.
Hon tittade på klockan.
*Bäst vi skyndar oss så att vi inte kommer försent.*