Flamman inom mig (skriver om, annan bok)

Förklaring

Kapitel 18

---------------

Amy satt i sin säng med täcket uppdraget till hakan. När hon såg mig spärrade hon upp ögonen och släppte täcket i chock. Jag blev så glad, så glad...det finns inga ord på hur glad och hur förvånad jag blev. Jag sprang fram till Amy och kramade om henne hårt. Mina kinder blev alldeles våta men inte av mina tårar, Amy grät tysta glädjetårar.Någonting klirrade. Jag vände huvudet snabbt mot ljudet och såg William stå vid väggen med en hink i ena handen, han log mot mig. Jag kände en lukt av brandrök och kollade på lakanet, en liten låga dansade runt bredvid mig. William var snabbt framme och hällde vatten över den sen satte han sig vid änden av sängen.

*Jag gissar på att du vill ha en förklaring.*

En förklaring? Då mindes jag allting och sneglade på Amy som såg riktigt nyfiken ut. På Amys hals fanns det ett rött märke som omringade hela halsen- där hade hängsnaran suttit. Jag lättade lite på kramen men ville inte släppa taget för om jag gjorde det kändes det som om Amy skulle försvinna igen.

*Ja tack, om det nu inte skulle vara till så mycket besvär.*

William ler mot mig och häller upp två glas vatten, ett till mig och ett till Amy.

*Du kan ju början själv så jag tar det från blåmesen.*

Jag tittar chockat på honom, hur visste han om blåmesen? Men jag visste att det antagligen skulle komma så jag höll tyst.

*Blåmesen är i själva verket en kille, en formskiftare som bor här som heter Rickard.*

Han verkade märka att jag blev ännu mer chockad. Fast det var ju klart, jag gapade riktigt stort.

*Vi tar det sen, och snälla stäng munnen. Tack. Men i alla fall, Rickard var ute och flög för att se var vi var någonstans. Jag berättar varför senare och snälla försök bara lyssna. Han såg oss i skogen och tänkte precis flyga iväg när han såg Amy gå iväg till Ruttna skogen, han förstod att det inte var bra och flög efter henne. Tydligen så tappade han bort henne och när han hittade henne igen hängde hon i trädet. Han kunde känna att hon levde men inte mycket länge till. Rickard är inte bra på att knyta och knyta upp knutar så han skulle precis flyga hit när han hörde ett ljud. Han flög dit och såg dig, han visste vem du var och hoppades att du kunde hjälpa henne men det kunde du inte så så fort du svimmat flög han det fortaste han kunde till oss för att informerade. Vi kom dit och hjälpte er hit.*

Jag tittade på honom. Han verkade klar men jag hade inte fått svar på alla mina frågor.

*Men...Hur hittade du till personerna som bor här?*

William såg besvärad ut. Det var inte bra.

*Jag får egentligen inte säga nått men...det var hit vi skulle komma.*

*Var är "hit" egentligen?*

*Det kan jag inte säga annars kommer Vera och fryser ner mig. Du kommer snart att få reda på det i alla fall, det är därför du ska till uhm...chefen.*

Det var uppenbart att William verkligen inte gillade den där chefen, nästan lika lite som Maya. Jag rös till. Nej, tänk inte på Maya nu.

*En till fråga. Vad hände egentligen med Amy?*

William sneglade på Amy som dragit upp täcket igen.

*Ja...det vet vi inte, den enda som vet är Amy själv men hon har tappat rösten och kommer nog inte få tillbaka den på ett tag.*

Jag tittade på Amy som mimade ett förlåt till mig som om det vore hennes fel. Jag klappade henne på huvudet.

*Det är inte ditt fel Amy, jag är inte sur på dig. Jag tror du måste vila lite.*

Hon nickade. Jag pussade henne på pannan och reste mig upp. William var redan vid dörren.

*Oroa dig inte, jag kommer tillbaka så fort jag kan.*

Jag gick med William ut och han ledde mig till den fruktade chefen.