Flamman inom mig (skriver om, annan bok)

Blåmesen

Kapitel 16

------------------

Det var längre dit än jag hade förväntat mig. Jag, som aldrig har hållit på med någon sport blev snabbt anfådd. Det gjorde ont på ena sidan av magen, vilket måste vara träningsvärk och jag visste att om jag inte satte mig ner så skulle jag svimma. Först nu fattade jag hur jobbigt det är att springa långa sträckor som personerna i "Myten om Lewning", jag tänkte på den gravida flickan som sett sin pojkvän död. Jag rös till, aldrig i livet att det skulle hända någon jag älskar. Om jag inte skyndar mig kommer någonting säkert hända Amy om nu ingenting redan hänt. Jag reste mig upp så plötsligt att jag vinglade till, jag gick ett steg men ramlade genast omkull. Att jag skulle vara så svag, jag svor högt en hel ramsa. Självklart tjänade det ingenting till men jag var så furstrerad. Jag fattade att jag inte skulle kunna gå förrän jag hämtat andan så jag passade på att granska omgivningen för första gången. Till min förvåning var gräset grönt, sådär grönt som man vill att gräset ska vara och det fanns lite blommor här och där i märkliga färger, chokladbruna blommor, benvita blommor, kolsvarta blommor och blommor i samma färg som gräset. Sen fanns det förstås blommor i vanliga färger också men inga sorter kunde jag känna igen och jag har ändå pluggat blommor i flera år för att få bästa betyg i natur. Fast det enda trädet jag sett med löv var det stora trädet. Jag undrade varför och kom på mig själv i full färd med att dra bort min hårsnodd som samlat ihop min lugg. Nu hamnade luggen i mitt ansikte så att jag inte kunde se någonting. Jag strök bort luggen och log för mig själv. Jag hade helt glömt bort håret, en av dom saker som gör Nawda till Nawda.

När jag kände att jag andades normalt igen gjorde jag ett nytt försök, den här gången gick det bättre så jag fortsatte att springa mot det stora gröna trädet. Egentligen visste jag inte varför jag var så säker på att jag skulle hitta henne där men det var ett bra ställe att börja på. Desto närmare jag kom desto fler fåglar hörde jag. Nu när jag såg hela trädet ökade jag takten och kände att jag hade fått träningsvärk igen men det brydde jag mig inte om, när jag var så här nära tänkte jag inte stanna. Väl framme vid trädet kände jag en triumferande känsla bubbla upp inom mig och jag måste le. Fast sedan blev jag medveten om tröttheten och satte mig pladask på marken. Även här fanns dom konstiga blommorna och jag blev irriterad över att jag inte kände igen dom. Det kändes som om blommorna hånade mig och jag hatade det. Sen la jag märke till tystnaden, det enda jag hörde är vinden som blåste, inga fåglar lät. På vägen hit sjöng dom som om deras liv hängde på det men här var dom alldeles tysta som om dom väntade på något eller inte vågade ta sig hit. Då hörde jag ett ljud, som en fågel som flög och plötsligt satt det en blåmes på marken några centimeter från min fot och iakttog mig. Den hade ett rött och ett orange öga, stora var dom också, större ögon än någon blåmes jag någonsin sett haft. Av någon anledning fick dom mig att tänka på Molles stora ögon i samma färger och jag kände hur saknaden försökte bryta sig loss och ta över min kropp. Nej, jag sköt bort tanken, ingenting med blåmesens ögon hade med Molle att göra. Blåmesen hade slutat betrakta mig och verka vänta otåligt på mig. Varför visste jag inte. Det tog lite tid för mig att fatta att det som jag trodde var vinden som blåste i själva verket var någonting annat. Ljudet lät som en rund trägunga upphängd i ett rep som långsamt gungade fram och tillbaka. Fågeln hade märkt att jag tänkte över ljudet och verkade nöjd över det eftersom han flög iväg. Men snart kom han tillbaka igen och tittade otåligt på mig som om jag var en dum unge som inte fattade någonting. Jag blev irriterad och ville skrika åt fågeln att lämna mig ifred men sedan fattade jag att fågeln antagligen ville visa mig någonting. När jag reste mig upp såg fågeln nöjd ut och flög lite längre fram. Jag följde efter och när jag nästan kommit fram flög blåmesen ännu längre fram. När jag var framme flög inte fågeln iväg igen och jag la märke till att ljudet var närmare. Blåmesen tittade otåligt på mig och det tog en stund att fatta att jag var på andra sidan om trädet. Jag följde fågeln med blicken när den flög upp i en gren och runt grenen var någonting knutet. Ett rep. Jag följde repet med blicken, vid slutet av repet fanns det någonting runt med något som såg ut som hår som täckte hela framsidan av det runda. Jag tog ett steg närmare och tittade ännu längre ner. Något som såg ut som en kropp hängde från det runda. Jag tog ett steg närmare. På det som såg ut som överdelen av en kropp satt ett tyg, ett rött tyg, ett lika rött tyg som jag hade i handen.

Nej.

Jag tog ett steg närmare. Det som jag trodde var hår var mycket riktigt hår, guldblont hår. Jag strök bort håret från framsidan av det runda.

Nej!

Nej!

Nejnejnej!

Det var Amys ansikte jag såg. Hon hade sina ögon stängda och munnen halvt öppen. Hon hängde livlös från ett rep. Jag kände sorgen skölja över mig och jag började gråta lika högt som Amy grät för inte så längesen. Hur kunde det här hända? Vem skulle kunna göra så här mot ett barn? Mot Amy? Jag ramlade ihop på marken och kunde inte göra någonting annat än att gråta. Jag brydde mig inte längre vad som skulle hända. Jag kunde lika gärna dö. Hoppas jag träffar henne i himlen och mamma. var det sista jag tänkte innan allting blev svart.

------------------------------------------

Haloj på er! Förlåt att jag inte uppdaterat på länge men som sagt var jag i Frankrike och sen har jag inte hunnit men här är i alla fall kapitlet. Jag skulle behöva er hjälp med en sak, dom som vill får skapa en egen karaktär som jag kam ha med i den här boken eller i De fyra hemmen. Skriv i meddelanden om ni vill skapa en karaktär till någon av böckerna så skriver jag vad ni ska göra. Hoppas att många är intreserrade. Kram /JAPW