Flamman inom mig (skriver om, annan bok)

Mackor och klänningstyg

Kapitel 15

--------------

Jag vaknade av lukten av skinka. När jag öppnade ögonen var det första jag såg en skinksmörgås.

*Jag visste att det skulle funka! Jag sa ju det! Jag sa ju det!*

Jag vred på huvudet och såg Amy stå i en tröja, som egentligen var hennes klänning som någon rivit av vid midjan och ett par byxor som hon rullat upp flera varv fast som man ändå skulle kunna trampa på. Resten av klänningen hade hon använt som ett slags hårband. Nu märkte jag även att William stod på knä bredvid mig med mackan i handen.

*Om jag ska vara ärlig trodde jag inte att du skulle vakna av lite skinka, du vaknade inte när vi skakade, sparkade eller skrek på dig.*

Jag satte mig upp och kollade på honom. Han var riktigt nära mig, så här nära varandra hade vi inte varit på flera månader.

*Vänta? Sparkade ni på mig?*

William skrattade lite.

*Det var mer Amy än jag. Hon försökte väl ge igen för alla år du mobbat henne.*

Jag tittade på Amy som stod en bit bort. Hon stod som fastfrusen och skakade sakta på huvudet. Hon såg så skrämd ut, jag måste le åt henne för att hon ska fatta att jag inte trodde på det William just sagt. Hon slutade skaka på huvudet men ändrar inte en min. Jag vände mig tillbaka mot William, han log fortfarande. Jag kunde inte vara arg på honom, han visste ju inte hur känslig Amy blev i skogen.

*Men William, inte skylla ifrån dig.*

Jag reste mig upp och tog mackan från William.

*Hörru! Vem har sagt att det där är din macka?*

*Du viftade det ju framför mitt ansikte.*

Jag förde sakta mackan mot min mun medan jag såg hur leendet i Williams ansikte försvann.

*Du skulle bara våga äta min macka!*

Jag skrattade bara och tog en tugga av mackan.

*Mmmm...vad goda mackor du gör William.

*Ja, den är gjord med kärlek.*

Han reste sig upp och gick emot mig. Jag backade så att vi fick lika långt avstånd mellan oss som innan.

*Jag trodde inte du var en sån där människa som älskar sig själv.*

*Hallå, titta på mig. Du skulle älska dig själv om du såg ut som jag.*

Jag hann inte ens svara förrän William stod rakt framför mig med handen i ett fast grepp om min arm. Attacken var så snabbt utförd att jag blev så chockad att jag ramlade ned på marken. William hoppade på mig, la ett ben på min vänsterarm medan han tog tag om min högerarm och drog den närmare sig. Jag försökte slita mig loss men det gick inte, antagligen för att jag skrattade. William öppnade munnen och tänkte precis bita i mackan när jag vred min arm lite. Hans tänder borrade sig in i mitt finger. Smärtan var inte den värsta jag varit med om men det gjorde ändå ont.

*Aaaaj! Du är väl inte kanibal?*

Han började skratta och släppte taget om mig. Jag kände mig lite irriterad, fattade han inte att det inte var kul?

*Vad skrattar du åt? Det är inte så kul att käka upp folks fingrar.*

Nu skrattade William så mycket att det nästan inte gick att höra vad han sa.

*Fö-ö-örlåt, men d-i-itt ansutryck ser så roligt ut! Jag önskar att du skulle kunna se det.*

Irritationen försvinner, hur ska man kunna vara sur på William, han var så barnslig. Jag höjde ena ögonbrynet.

*Ansutryck?*

Först nu märkte jag att han låg på mig. Det var alldeles för nära. William verkade också märka det för att han rullade ner från mig. Nu låg han längre ifrån mig. Jag vände på huvudet så att jag kunde se på honom. Han hade forfarande inte svarat på min fråga och jag ville veta vad för så kallat smart svar han skulle komma med. William hade precis öppnat munnen för att svara när vi hörde Amy skricka.

*DOM KOMMER!! DOM KOMMER!!*

Jag förstod genast att det var några från slottet hon pratade om. William reste sig snabbt upp och räckte mig sin hand för att jag skulle få hjälp att ta mig upp. Men jag är som jag är så jag tittade surt på honom och reste mig upp på egen hand. William sprang mot sin väska för att packa in saker som ramlat ut medan jag sprang för att leta efter Amy. Det var väldigt kallt även fast klockan antagligen snart var ett. Träden här var så olika dom där vi slog läger. Dom här träden har tappat sina blad. Man skulle kunna säga att dom här träden var skelettäd, vilket inte fick mig ett dugg lugnare. Allt jag ville var att hitta Amy och sticka härifrån. Jag vågade inte ropa hennes namn eftersom människorna eller andra varelser skulle höra mig. Jag sprang längre och längre in i skogen i vad som kändes som en evighet tills jag såg någonting ljusrosa som satt fast på en gren. När jag kommit närmare såg jag att det var en nedre del av en klänning, Amys klänning. Jag började få panik. Varför låg en bit av Amys klänning, som hon använde som hårband här i skogen spetsad på en gren? Vad har hänt med Amy? Varför var hon i den här delen av skogen överhuvudtaget? Det fanns ännu flera frågor men jag orkade inte ställa dom till mig själv. Jag gick bara längre och längre bort från där William var i hopp om att hitta Amy. Man tänk om hon hittat tillbaka till William och jag letar i onödan och sen inte hittar tillbaka? Jag tvingar tillbaka den tanken. Jag får inte tänka sånna tankar om jag ska ha en chans. Istället tänker jag på en sång jag hört.

"Ge inte upp hoppet min vän. Det du letar efter finner du snart. Du kanske stöter på otrevliga män. Men oroa dig inte, vi finns här för dig så sätt fart!

I slutet av vägen finns din skatt. I slutet av vägen finns det du önskar. Du är nära när du känner dig matt. Du är nära när vägen börjar grönska.

Finn ditt mod. Oroa dig ej. Jättar och troll vid en flod. Inget är farligt med vänner, nej."

Den sista meningen får mig inte att känna mig särskilt bättre, jag har inga vänner med mig. Nu hörde jag en fågel, innan var det ovanligt tyst men nu kanske det börjar "grönska". Jag ser ett stort träd som till skillnad från alla andra träden här har löv. Det var säkert ett tecken. Jag sprang dit i full fart. Men synen jag fick se där var allt mindre än det jag önskade.

--------------------------

Ursäkta mig att jag inte uppdaterat på jäääätte länge men först har jag inte haft någon inspiration och sen har jag varit på landet. Jag ska även till Frankrike i slutet av veckan och där kommer jag vara i en vecka om ni undrar var jag tagit vägen. Som tur är gjorde jag ett lite längre kapitel idag.

När jag ändå håller på vill jag tacka alla mina underbara läsare och be er att läsa min andra bok "De fyra hemmen". Tack, tack alla och ha en trevlig dag C: