Flamman inom mig (skriver om, annan bok)

Vattnet

Kapitel 5

------------------------

Jag gick snabbt igenom korridorerna. Tänkarna virvlade runt i mitt huvud. Antingen var det bara en tillfällighet att William sa exakt samma sak som William i drömmen. Men antagligen är det inte så. Han ville att jag skulle veta att han var den blåa skuggfiguren. Han kontaktade mig i drömmen, eller så gjorde han inte det. Det är så omöjligt att förklara.

Jag var upptagen att tänka så jag märkte inte att jag gick in en bekänt.

* Åh, förlåt mig! *

Hon såg ut att vara i tolvårsåldern. Inga skor hade hon heller.

*Du behöver inte be om ursäkt ers höghet, allt var mitt fel*

Jag visste direkt att hon inte var en bekänt. Men jag är inte en sån person som skvallrar, dessutom skulle ingen vilja jobba här gratis, så hon måste ha en väldigt bra andledning. Jag hjälpte henne att plocka upp handdukarna som hon tappade. Jag kunde inte undvika att se henne i ögonen, det var något konstigt med dom.

*Nu måste jag gå!*

Hon sprang iväg. Jag kände på mig att jag skulle träffa henne igen.

Väl inne i badrummet tog jag av mig mina sovkläder. Jag gick in i duschen och vred kranen till mitten, temperaturen som jag alltid brukar duscha i. När jag satte på vattnet skrek jag till, vattnet var iskallt. Jag skruvade upp värmen lite, men det var fortfarande för kallt. Det var för kallt ända tills det inte gick att skruva upp värmen mer. Ångan var överallt i duschen, jag hade svårt att andas. Hela min mun var fylld med ångvatten, det gick inte att svälja det. Jag spottade men fick bara mer i munnen. Jag öppnade fort dusch dörren och spottade ut vattnet på golvet. Jag skakade, det här var väldigt konstigt, det var som om vattnet inte kunde åka ner genom halsen. Fast en annan konstig sak var att dom små vattendropparna från ångan blev mycket mer vatten i min mun.

Jag tog på mig ett par militärgröna jeans, ett svart linne och ett par svarta strumpor. Jag gick ner till köket. Jag hade insisterat på att göra frukost själv, så man inte känner sig helt oduglig. Jag stoppade ner ett bröd i brödrosten, tog en serietidning och satte mig på bänken. Jag var en sån där serietidning gamer tjej. Just nu höll jag på att läsa en serietidning om grannlandet Lewning. Serietidningen var rätt så bra, jag hade alla nummer. Jag är egentligen inte en sån som tror på myter och sånt men myten om Lewning är otrolig. Jag skulle nog inte trott på den om dom inte gjort en serietidning om det. Det är en fin historia om en person som föddes utan något onaturligt, hon blir utstött. Senare träffar hon andra naturliga som kallar sig "Människorna". Dom blir jagade till ett övergivet land och bosätter sig där. Landet är Lewning och folk säger att det bor människor där. Men det är bara en gammal myt.

Min macka poppade upp och jag fångade den på en tallrik. Hoppade ner från bänken och öppnade kylskåpet, jag tog fram smör och skinka, det är det ända jag äter på rostat bröd.

Jag var fortfarande omskakad av vatten händelsen så jag märkte inte att jag läste samma ruta hela tiden. Men nu kan jag rutan utantill. En kille ligger död på marken, hans ansikte är täckt av blod, hans ögon är alldeles vita. Tjejen skriker hans namn, hon är gravid och gråter. Bakom en buske ser man en skugga som ler självbelåtet.

*Nawda! Nawda!*

Jag tittade up från min tidning. Min syster stod framför mig. Hennes ögon och kinder var röda.

*Vakterna tog mina leksaker. DOM HOTADE MIG!*

Hon grät högt. Jag ställde mig snabbt upp, vi måste gå till pappa.

Jag drog med mig Amy, vi sprang upp till pappas våning.

*Pappa!*

Vi sprang till vardagsrummet, där brukade han alltid sitta.

*Pappa, pappa!*

*Va?*

Han slet blicken från TV:n och kollade förvånat på oss.

*Vad gör ni här? Har det hänt något?*

Min syster grät för mycket för att prata så jag var tvungen att svara.

*Vakterna tog Amys leksaker. Varför?*

*Jo, Maya sa att ni var elaka mot henne så vi kom fram till att lära er en läxa.*

Han knäppte med fingrarna och två vakter drog iväg oss. Min syster skrek högre.

*Jag känner inte igen dig! Hon manipulerar dig fattar du inte det?*

Pappa bara vinkade åt oss sen stängdes dörrarna.

Så, nu har Maya förbjudit kul.