Flamman inom mig (skriver om, annan bok)

Rymningen

Kapitel 6

------------------------------

Dunk dunk dunk.

Jag dunkade knytnävarna i kudden. Jag hade fått utegångsförbud, pappa hade ringt till skolan och berättat. Det som var mest orättvist var att vi inte ens hade gjort något. Amys skrik hördes ända upp hit och det fick mig bara på sämre humör, hon var kanske 12 år men hon var barnsligt underbar och utan sina leksaker var hon ingenting. Jag skrek högt. Jag måste få ut Amy, hon hörde inte hemma instängd i sitt rum.

Det knackade på dörren. Det var säker någon betjänt som skulle säga att mig att vara tyst. Jag la kudden över huvudet. Dörren öppnades och in kom William.

*Nawda! Vi måste få ut Amy.*

Jag lyfte bort kudden och satte mig upp.

*Jag vet. Men hur då?*

Han tog några av mina klänningar som jag aldrig använde och gjorde ett rep.

*Klättra ner till hennes balkong och hjälp henne ut, jag uppehåller alla vakter och betjänter.*

Han öppnade min balkong dörr och knöt fast klänning repet i räcket på balkongen. Jag satte mig på räcket, beredd att klättra ner till Amys balkong.

*Men hur kommer vi ner?*

*Överlämna det till mig*

Jag nickade och tog tag i repet, det här var första gången jag hade rymt. Jag blundade, jag har alltid varit lite rädd för höjder. Jag kände mark under fötterna drog en suck av lättnad. William knöt upp repet och den landade på mig. Jag förstod vad jag skulle göra och knöt fast repet i räcket. Nu var det bara att vänta på att betjänterna skulle lämna rummet.

Det gick ungefär tio minuter, jag undrade vad William gjorde. Jag tänkte gå in och se vad som dröjde när jag hörde Williams röst och Amy tystnade. Ännu en stund gick. Sedan öppnades dörrarna och William kom ut bärandes på en snyftande Amy. Han lyfta över henne till mig och jag tackade honom.

*Ska vi rymma nu?*

Jag kramade om Amy.

*Jag klättrar ner först och sen fångar jag dig om du skulle ramla*

Amy nickade och jag satte ner henne. Marken var svindlande långt ner. Om jag ska vara ärlig kunde det gått bättre. Första biten gick bra, jag skulle kolla hur långt det var kvar, det skulle jag inte gjort. Jag tappade taget och föll. Amy skrek. Som tur var lyckades jag ta tag i repet igen och dog inte. Vilket var nära ögat eftersom det inte var så lång bit kvar. För Amy gick det mycket bättre jag kände mig klumpig och dum.

Vi sprang mot skolan, i korsningen kramade Amy om mig.

*Tack*

Hon sprang mot sin skola. Jag kände mig lite illa till mods eftersom när vi skulle komma hem så skulle vi bli hårt straffade. Stakars lilla Amy.

Jag gick och undrade hur fröken skulle reagera när jag kom till skolan. Mitt hjärta dunkade fortfarande och jag orkade inte hitta på en ursäkt så jag gick väldigt långsamt. Många människor log och vinkade mot mig, bara för att jag var prinsessa kände folk att dom var tvungna att vara trevliga mot mig. Ibland undrade jag hur folk skulle bete sig mot mig ifall jag bara var en vanlig varelse. Antagligen skulle dom låtsas att jag inte fanns.

I mina tankar krockade jag in i en person som jag redan krockat in i tidigare.

*Nämen hej på dig.*

Han log ett leende som jag inte visste vad det betydde. Jag ville bara springa därifrån men kunde inte, det var som om jag var fast i cement.

-------------------------------------------------------

Tack till över 600 ögon på min bok. Trodde aldrig att så här många skulle läsa den 💚

Tack, tack.