𝐒𝐀𝐕𝐄 𝐔𝐒 :: [ • 𝑜𝓃𝑒 𝒹𝒾𝓇𝑒𝒸𝓉𝒾𝑜𝓃 • ]

chapter 6: the letter

📜Kapitel 6📜

•Johanna's perspektiv•

''Kan du aldrig lämna mig ifred?'' väste jag åt Olivia och vred mig om i sängen.

''Nej, Miss. Prins Niall vill ha er påklädd nu, det var något viktigt han ville.'' muttrade Olivia, till och med en blind man skulle kunna se att vi avskydde varandra - Jag och Olivia det vill säga.

''Säg att jag kommer ner om - 3 timmar. Jag vill sova!'' fräste jag och slog bort Olivia's händer.

''Jag tillåter det inte, Miss. Ni måste kliva upp nu!'' protesterade Olivia och satte sina taniga händer på sina höfter.

''Vad tänker du göra om jag inte vill det då?'' fräste jag och slängde närmaste kudde mot henne. Vadå? Jag är inte en morgonperson...

''Vad står på?'' frågade en välkänd röst.

Jag stönade djupt och drog täcket närmare mig.

''Gå nu!'' skrek jag.

''Johanna,'' varnade Niall och satte sig på min säng.

''Gå din väg!'' Mumlade jag under kudden, men Niall tog det inte seriöst utan började skratta.

''Älskling, det här är mitt slott, jag får vara här om jag vill,''

''Kalla mig inte det!'' fräste jag och puttade ner honom från sängen med mina fötter.

''Johanna,'' varnade han igen.

''Vad?!'' ''inget,'' ''håll tyst då!''

''Johanna,'' ''Men vad är det?!!'' skrek jag och flög upp ur sängen.

''Bra, du är vaken!'' Sa han med ett leende jag skulle vilja slå bort.

''Olivia sätt på henne någon klänning.'' beordrade Niall och gick ut från min kammare.

Jag stönade högt och slängde mig bakåt i sängen.

''Du hörde honom,'' flinade Olivia och grävde fram någon ful klänning i gult.

''Jag kommer INTE ha på mig den där!'' ''Kom igen, hjälp till lite, Miss. Vi måste skynda oss om du ska bli klar!''

Ännu en gång stönade jag men låg kvar i sängen tills Olivia ställde sig framför mig.

''Klänningen. NU!''

_

Jag gick lite vingligt ner för trapporna till markplan där vi skulle 'samlas'.

''Så du kom, efter 50 års väntan...'' muttrade den välbekanta rösten av Niall (fucking... oops) Horan.

Jag suckade och tog tag i hans utsträckta hand.

''Vi har ett litet problem, Johanna. Jag har fått ett brev från en utav mina fiender, Prins Louis av Skottland.
Han vill starta krig.'' berättade Niall och ledde mig till matsalen.

Vakterna öppnade dörrarna och vi klev in i den enorma salen.

''Krig?! Igen?! Nu måste du ju skoja!'' utbrast jag.

''Dämpa dig, jag vill inte att alla hör dig!'' viskade Niall, medan jag nickade.

''Ni hade ju krig bara för ett tag sedan! Snälla säg att du inte ska starta ett nytt!'' väste jag tyst.

''Jag är rädd för det, Johanna. Jag blir inte borta länge. Lovar''

''Min definition av 'länge' är en stor skillnad från din. Länge är länge, flera år! Jag vet inte vad du menar med 'inte länge' det kan ju lika gärna vara månader!'' babblade jag.