Kär i sin bror

Kapitel 49

"Hjälp!" Ett skrik hörs bredvid mig och jag hoppar genast till. Bredvid mig står Lina och hoppar som en galning.
"En spindel kröp på mig." Tjuter hon.
"Du är ju knäpp." Skrattar jag med ett flin på läpparna.
Dimman ligger tjockt över skogen, soluppgången har precis börjat och fåglarna kvittrar. Marken är blöt och den knastrar enormt högt när vi går på den.
"Theo, jag fryser." Huttrar Lina.
"Här, ta min jacka. Vi är strax hemma." Hon tar tacksamt emot min jacka och ler vänligt. Jag tar hennes hand och traskar sedan hemåt igenom skogen.
När vi närmar oss min lägenhet börjar massa med tankar komma upp i mitt huvud. Bilderna från gårdagens kväll. Hur Tindra kysser en annan kille. Hur jag kysste Lina. Att Tindra lämnade våra barn själva i lägenheten.
" Är du okej, Theo?" Lina stannar upp med en bekymrad blick.
"Mm, bara lite funderingar." Mumlar jag.
"Vi ses." Jag kramar om henne och går sedan långsamt mot lägenheten. Precis när jag ska öppna dörren så rycks den upp med en smäll.
"Var har du varit?!" Lilly är framme vid dörren och skriker på mig. Hennes skrik ekar högt i trapphuset.
"Sch.. Vad har hänt?" Frågar jag under tiden jag knyter upp mina skor.
"Tjaa... Vart ska jag börja? En brud kom hem igår kväll med en kille. Hon var stupfull och kallade mig inbrottstjuv. "
"Är hon här nu?" Avbryter jag Lilly. Hon nickar mot sovrummet. Försiktigt smyger jag bort dit. I sängen ligger Tindra och en man. Båda två verkar sova rätt så hårt.
"Vi busar med dem." Hittar jag på.
"Vad ska vi göra då?"
"Sätta oss och äta frukost." Svarar jag med ett flin på läpparna.
"Knäppis." Lilly skrattar hest och försvinner sedan ut i köket.
Om inte Lilly skulle hjälpt mig, hade jag aldrig kunnat lämna huset igår. Om jag inte kunnat lämna huset så hade jag ju aldrig gått på den där festen och då hade jag aldrig sätt Tindra med den där mannen. Jag hade aldrig kysst Lina heller. Alltså både nackdelar och fördelar med att Tindra stack på fest igår.
Fördelarna var väl att jag kom närmare Lina, fast vi är absolut inte mer än vänner. Ibland går det bara lite överstyr.. En annan fördel var att jag fick se att Tindra också hade en dålig sida. Eller det borde kanske varit en nackdel?
Plötsligt öppnas dörren ifrån Love's rum. Ut kommer en gäspande, mörkhårig tjej.
"Och vem är du?" Hon ser på mig med en förvirrad blick. Nästan som om hon inte vet vart hon befinner sig.

"Ja-ag är en tjej som du träffade på festen igår." Stammar hon nervöst fram. Lilly som nyss tittade ut igenom fönstret, sitter nu och stirrar på mig.

"Vilken fest?" Frågar jag dumt, trots att jag vet vilken fest hon menar . Fast om jag säger högt vilken fest så kommer naturligtvis Lilly tro att jag var ute och festade igår. Hon får absolut inte tro att jag ljuger för henne.

" Moas fest?" Jag ser bara kort på henne, där hon står. De mörka, ihop trassliga håret liknar ett fågel bo. Med avsmak i blicken ser jag ner på hennes klädstil, ett vitt kort linne. Som slutar en liten bit innan naveln. "Förresten, jag är Charlie."

Charlie.. De namnet känner jag igen. Det måste vara hon som gick fram till mig igår, på festen. Fast vad gör hon här? Jag förväntade mig inte att Tindra skulle ta med ännu en okänd kvinna, hem. Men som sagt: Tindra börjar bli galen.

"Jag ska bara pudra näsan, kommer strax." Ursäktar Charlie och försvinner ut ifrån rummet. Jag hinner inte ens se bort på Lilly innan hon börjar ösa på med frågor.

" Var du på fest, igår?!" Med en djup suck ser jag på henne. Så klart att hon misstänkte det.

" Nej, jag var ju och letade efter...-"

" Var har ni toaletten?" Avbryter Charlie.

*****

"Schh, dem kommer nu." Yrvaket slår jag upp blicken. Två skratt ekar ifrån mitt och Tindra's rum. Skrattet är påväg närmare. Paniken börjar komma. Tindra skrattar med en annan kille. Deras skratt blandas och blir ett. Min Tindra, tillsammans med en annan.
Usch.
Stegen kommernärmare och närmare. Tillslut kan jag se en bit av Tindras hår. Lilly sitter knäpptyst och stirrar åt sovrummet. Stämningen i luften är stel och tyst. Ingen av oss rör sig, utan vi sitter helt stilla.
"Du är så rolig och jag..-" Tindra's röst tystnar. Försiktigt ser jag upp och möter hennes blick. Jag stirrar på hennes hand, som den där killen håller. . Killen har jag inte ens vågat se på.
Tindra släpper direkt taget om hans hand när hon ser att jag sätt det. Sedan ler hon prövande mot mig. Jag biter mig i läppen och ser kallt på henne.
"Hm.." Harklar Lilly. Inte förrän nu ser Tindra att någon annan också är i rummet. Hennes ögon blir mörkare när hon blänger på Lilly.
"Så du har ännu en älskarinna?!" Börjar Tindra. Till en början blir jag helt stäld utav frågan, men plötsligt kommer alla ilska upp.
" Älskarinna!? Jag har dig, ingen annan." Fräser jag irriterat tillbaka.

"Så vad gör den horan här då?"

Så vad gör den horan här då.. Den där meningen ekar i huvudet, Tindra har nyss kallat Lilly för hora. Och det är fullkomligt oacceptabelt. INGEN förtjänar att bli kallad för de där hemska ordet. Verkligen ingen.

" Vad fan menar du med hora?" Av ren ilska skjuter jag iväg stolen och reser mig upp. "Hon är för fan ingen hora."

Tindras ögon smalnar och hon går ilsket fram till mig.
"Tro inte att jag är dum, Theo." Skrattar Tindra falskt.
"Det är för helvete du som ligger runt med allt och alla." Mumlar jag tyst.
I ögonvrån ser jag hur Lilly biter sig i läppen för att inte börja skratta.
"Ligger runt?! Du har ju Hilda." Försvarar Tindra.
"Hilda var ett stort misstag och du vet hur mycket jag ångrade mig." Skriker jag. Hon har lovat att sluta ta upp de där med Klara hela tiden. Antagligen är hon väldigt dålig på att hålla löften.
"Du är bara för mycket som säger att jag ligger runt och att Klara var ett misstag. " Tindra är nästan precis lika duktig som mig på att skrika. Fast hon måste vara lite bättre, eftersom det hörs skrik ifrån barnens rum.
"Jag tar Love." Viskar Lilly och jag ler tacksamt mot henne.
" Så hon kan namnet på vårt barn?!"
"Tindra lyssna på mig nu. Lilly och jag har ingenting. Absolut inget. Om du nu inte ligger runt så kan du ju förklara vem han där killen är." Säger jag och nickar mot killen bredvid henne som skamset ser bort. Tindras hudnyans ändras snabbt till röd. Det syns på hela henne att hon har förlorat denna diskusion, undrar bara hur hon kommer försöka försvara sig själv..

Killen bredvid Tindra har mörkt kort hår, en piercing i näsan och mörka ögon. Väldigt olik mig, utseende mässigt. Om jag får säga det själv.

" Bara tyst med dig nu, Theo. Han är en kompis, en killkompis. Vet du att man kan vara kompisar med killar?" Tindra sätter armarna i kors över bröstet och ser sedan bestämt på mig.

" Tindra, du sa till mig igår att vi var med än kompisar.." Säger den okända killen besvärat.

" Pfft, det har jag aldrig sagt!" Utbrister Tindra. Fast hon är naturligtvis lika dålig som vanligt på att ljuga.

" Du är ju hemsk. Ring mig inte när du har tråkigt, snacka om bortslösad tid. Hejdå." Med dem orden sagda har killen lämnat lägenheten. Tindra sätter sig ner på golvet, med benen upphasade och ansiktet döljer hon med sina händer.

" Jag undrar hur länge Tindra tänker sova." Charlie's röst hörs ifrån toaletten medan hon går mot oss. Hon tvärstannar plötsligt när hon ser Tindra sitta på golvet. "Men hjälp Tindra! Vad har hänt?"

" Vi ringer dig senare Charlie, nu måste vi reda ut en sak." Ursäktar jag. Charlie nickar förstående och börjar sedan gå mot dörren. Så fort ytterdörren är stängd så sätter jag mig på köksstolen och bara ser ner på Tindra som gråter.

" Theo, tror du att du hade kunnat ta Melissa? " Ropar Lilly. Jag ser en sista gång på Tindra, innan jag sedan går in till Lilly.

" Hej min fina Melissa." Viskar jag och pussar Melissa mjukt på pannan. Hon skrattar förtjust till när min lugg snuddar vid hennes ansikte.

" Du är så gullig mot barnen." Jag ler mot Lilly som genast ler tillbaka.

"Love, Melissa och Leah är de bästa som hänt mig."

" Det kan jag förstå, men utan Tindra hade du aldrig haft dem. Du borde nog försöka reda ut detta med Tindra." Säger Lilly prövande. Hon ser upp på mig, utan en ända min.

" Jag borde nog det." Suckar jag. Det är klart att jag vill försöka reda ut detta med Tindra, men samtidigt är det något i mitt huvud som stoppar mig. När jag tänker efter, hur många gånger har jag egentligen förlåtit henne? Sak efter sak. När hon blev sjuk, så var jag där och tog hand om henne. Men vad har hon gjort tillbaka för mig?! Ingenting. Vi kanske inte är menade för varandra. Vi kanske är ett pussel, vi hör ihop på något sätt. Men det är kanske inte just våra pusselbitar som ska sitta jämte varandra?
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Om du är en av vinnarna så måste du mejla mig inom snarast för att få vara med i boken , då den närmar sig sitt slut.
Kram <3