On the fiftieth day (Sequel to You & I)

Dag 43

Dag 43:

Du hatar mig.

Harry hatar mig.

Louis hatar mig.

Liam hatar mig.

Zayn hatar mig.

Jag hatar mig.

Du hatar mig för vad jag gjorde idag.

Harry hatar mig för vad jag gjorde idag.

Louis hatar mig för vad jag gjorde idag.

Liam hatar mig för vad jag gjorde idag.

Zayn hatar mig för vad jag gjorde idag.

Men, det är bara jag som vet, därför är jag den som hatar mig mest.

Jag ska låta dig veta. Du är den enda som får veta saker. Du är den enda som får veta sanningen.

Idag, innan jag skulle gå och lägga mig brast jag ut i panik. Hela min kropp skakade, tårarna rann som vattenfall nerför mina kinder och tankarna snurrade som virvelvindar i mitt huvud. 

Jag är fast här. Jag är fast här i så länge. Jag behövde en utväg, Sky. Rakbladet var enda sättet att få mörkret att lämna min kropp. Jag fortsatte gråta och skaka. Jag var panikslagen.

Jag skar upp hela låren. 

Det var efter jag gjort det som jag förstod vad jag hade gjort. Långa, djupa sår är tydliga på både mitt högra och vänstra lår. Inte blev det mycket bättre efter det. Jag hittade inget som kunde stoppa blodet. Jag la mig ner i sängen och jag trodde faktiskt att jag skulle dö. Mina läppar skakade, precis som resten av min kropp och tårarna rullade fortfarande. Jag riktigt kände hur livet sakta tinade bort från mig. Det rann iväg med blodet och mörkret. Lakanet blev rött, men jag brydde mig inte. Det var precis vad jag ville. Jag ville dö.

Sen ringde telefonen. Rummet ekade när det ringande ljudet studsade mot väggarna. Mina bleka händer sträckte sig efter mobilen som låg på nattduksbordet. Jag svarade. 

"Niall, hej! Hur mår du?" Liams röst var det sista jag hörde...

...Innan allt blev svart. 

Olyckligt nog vaknade igen.

På sjukhuset. 

Det första jag gjorde var att skriva till dig. 

Jag ville egentligen bara säga att jag kommer. Jag har inte gett upp. 

Vi ses i himlen, snart.