On the fiftieth day (Sequel to You & I)

Dag 27

Dag 27:

Det går inte, Sky. Jag klarar inte det här mycket längre.

Liam hade gjort frukost och alla satt redan och åt när jag gick upp. De tittade på mig och log sympatiskt. Kan inte bara alla sluta tycka synd om mig? Det gör det inte mycket bättre... Liam tyckte att jag verkligen skulle försöka äta. Han vet mycket väl att jag inte klarat att äta ordentligt på flera dagar.

Mina depressions-tabletter låg på bordet tillsammans med två mackor som Liam redan hade gjort iordning för mig. Är han inte underbar? Jag kommer verkligen att sakna honom...

Jag tvingade i mig två tabletter, precis som de andra dagarna. Tabletterna hjälper verkligen inte ett skit. Jag försökte även äta mackorna, men det gick bara inte. Jag fick en kräkreflex redan efter tre bett. Jag såg ner i bordet och bet mig i kinden för att inte börja gråta. Det var plötsligt helt tyst, jag tittade upp och allas blickar var på mig. Då kunde jag inte hålla det längre, jag brast ut i gråt. Liam skulle precis säga något när jag kände hur halsen på mig blev allt mer och mer tight. Jag rusade upp från stolen och spydde upp det lilla jag kunnat få i mig i diskhon. En varm hand strök över ryggen på mig och jag såg upp för att se Liam stå där med ett sympatiskt leende på läpparna.

Sen hände det; Harry gjorde en sak som jag aldrig kommer kunna glömma...

Han reste sig från stolen, gick fram till mig och gav mig en örfil som fick mig att trilla baklänges. Fler tårar bildades i mina ögon. Liam och Zayn var snabba med att hinna efter Harry som redan hunnit lämna köket. Louis satte sig på golvet och höll om mig. Han höll för mina öron så jag skulle slippa höra vad Harry skrek. Men jag kunde ändå höra en mening. En mening som krossade mig...

...Det är lika svårt för mig, men jag är inte så jävla idiotisk att jag skär mig själv, skiter fullständigt i att äta och bara dumpar livet! Han skulle bara våga att ta sitt liv, jag vet fan inte vad jag gör! Sky är min och han kan fan inte bara ta uppmärksamheten på det här viset! Jag vet att han inte mår dåligt, han kräver bara uppmärksamhet!

Nu orkar jag inte mer, jag har bestämt mig...

...Jag ska ta livet av mig.