On the fiftieth day (Sequel to You & I)

Dag 33

Dag 33:

Jag har ont, Sky. Extremt ont. Efter att ha skurit mig sjutton gånger i midjan igår, kan jag nu inte längre gå. Det gör så jävla ont, men jag kan inte säga att det är värre än smärtan jag känner på insidan av kroppen. Det kändes skönt att faktiskt för en gångs skull ha kontroll över smärtan. Det var äntligen jag som kunde bestämma hur mycket jag ville känna. Jag valde mycket.

Jag har inte gjort någonting idag. Jag har spenderat dagen i sängen. Killarna har undrat om allt är som det ska, jag har bara skyllt på att jag har en otrolig magsmärta. De har låtit mig vara och bara kommit in en gång i timmen för att kolla läget. Om de ändå bara visste hur jag egentligen mår...

Harry är fortfarande på sjukhuset och jag är ganska säker på att han kommer få stanna där ett tag på grund av skicket som han faktiskt befinner sig i just nu. Sist jag pratade med honom var när han slog mig. Jag undrar om han faktiskt ångrar det eller om han faktiskt funderar på att till och med göra det igen? Jag förtjänar nog minst 1000 örfilar. Speciellt från Harry. Louis stannade hemma med mig idag medan Liam och Zayn besökte Harry på sjukhuset. Han har vaknat nu, men han är dock otroligt svag och skör. Liam berättade när han kom hem att han vägrar prata med dom. Jag tvivlar på att han någonsin kommer berätta varför han faktiskt gjorde som han gjorde, men jag har en teori;

Han är lika trött på det här helvetet som jag är.

Jag önskar att det fanns ett sätt att lämna utan att göra alla besvikna. Jag vet verkligen inte hur länge till jag klarar av att hålla mig levande. Enligt mig kan man inte vara mer död än vad jag redan är, men kan man det längtar jag efter att få känna känslan. Om den nu ens går att känna.

Om ett tag börjar vår nästa turné, Where We Are Tour och jag kan verkligen inte känna mig mycket mer skeptisk till att åka runt i världen och turnera.

Jag vill bara dö.