Moui och Kanon

Del sex

Moui och Kanon del 6~

-Moui, berätta hur du känner för oss, säger de.

Jag lägger från mig gaffeln jag håller i handen och lutar min haka mot min hand.

-Jag vet inte hur jag ska börja så att det låter bra, säger jag.

-Det behöver inte låta bra gumman, säger Kanon och tar min hand.

-Börja var som helst, säger Bou som inte är arg längre.

Jag ger honom en snabb blick. Det är pinsamt att vistas med honom.

-Okej.... Det började samtidigt som jag började med Oshare Kei för tre år sedan..., Börjar jag fast blir avbruten av Bou som börjar gråta. Det var han som inspirerade mig stilen.

-Bou, det är inte ditt fel...

Jag släpper Kanons hand och håller om Bou samtidigt som jag fortsätter.

-Och de sa massor med dumma saker till mig och började slå mig, säger jag samtidigt som mina ögon börjar tåras.

-Hur känner du dig? frågar Miku.

-Asdåligt... Jag har börjat skära mig, fått ätstörningar och allt detta har lett till problem hemma, svarar jag.

-Du har börjat vadå?! frågar Kanon.

Han tar ett fast grepp om min ena arm och drar upp tröjärmen. Där syns tydligt mina ärr.

-Moui! Sluta! säger Kanon bestämt.

Jag säger inget. Det enda jag gör är att gräva ner mitt ansikte i Bous mjuka hår. Kanon ger honom en avundsjuk blick.

-Kom Moui, säger han och drar mig med sig.

Han drar ut mig utomhus och tittar in i mina ögon. För ett ögonblick känns det romantiskt, innan han avbryter det hela.

-Sluta skära dig älskling.

Tårarna börjar pressas fram. De bränner mot mina kinder i decembermörkrets snöfall.

-Jag kan inte Kanon, svarar jag.

-Snälla, försök, viskar han.

Han börjar komma närmare mitt ansikte.

-Hur?

Jag kan känna hans andetag mot mina läppar nu. Jag väntar inte på hans svar.

-Kyss mig Kanon, säger jag kort.

Han tar hänsyn till min vilja och pressar sina mjuka läppar mot mina.

-Jag ska hjälpa dig Moui, säger han.

-Du kan inte..., säger jag och vänder mig bort från honom...

Fortsättning följer...