Moui och Kanon

Del sju

Del 7~

Jag börjar gå hem, bort från Kanon. Någongång hör jag att de ropar mitt namn, de letar efter mig. En gång hörde jag att de var riktigt nära, då började jag springa. Nu är jag vilse. Jag hör inte längre deras röster ropa efter mig. Även om jag verkligen inte tycker om mina föräldrar, vill jag bara hem nu.

Jag fortsätter gå framåt, förmodligen ännu mer vilse, men på något sätt bryr jag mig inte, även om jag vill hem.

Till slut orkar jag inte mer. Det är kallt, mörkt och jag är trött. Jag faller ner till den snö- och istäckta marken. Varma tårar börjar rinna från mina ögon.

-Kanon, försöker jag ropa fast det går inte.

Jag är ensam här för att dö. I mörkret och kylan. Hoppas jag dör i sömnen.

-Kanon, gråter jag fram en sista gång innan mina ögonlock stängs.

Kanons perspektiv~

-MOUI!!!! VAR ÄR DU?? skriker jag och Miku.

De andra har gått åt ett annat håll för att leta efter henne.

-MOUI!!!

-Det är hopplöst Kanon, hon är borta! säger Miku.

Hur menar han? Att hon aldrig vill se oss igen, att hon inte går att hitta eller att hon aldrig kommer tillbaka. Jag kollar in i Mikus ögon. De är tårfyllda och då förstår jag hur han menar.

-Hon får inte vara borta! skriker jag och sparkar hårt i en sten.

-MIKU! KANON!!! HÄR ÄR HON!!! skriker Takuya en bit bort.

Han kommer mot oss.

-Jag och Bou hittade henne! Han har börjat bära hem henne! säger han glatt.

Jag säger ingenting. Jag börjar springa hem, medans förfärliga tankar ekar i mitt huvud. Vad kan ha hänt henne?

Den kalla vinden blåser mot mitt ansikte när jag springer fram till ytterdörren och rycker upp den. Jag springer längs korridoren för att gå till Bous rum.

När jag kommit till dörren sliter jag upp den och i sängen ligger Moui nerbäddad och Bou sitter bredvid.

-Moui!!! ropar jag, hon har precis öppnat sina ögon.

-Kanon! säger han lyckligt.

Jag springer fram till henne och kysser henne, länge.

-Du måste lova att aldrig göra såhär mot mig igen! Aldrig! säger jag.

-Jag lovar! svarar Moui.

Vi båda två har börjat gråta och vi kysser varandra igen.

De andra har samlats i dörren och tittar lyckligt på oss...

Fortsättning följer....