Jag dansar vidare i livet

drömmen blev till en mardröm

"ja, om det är han" säger jag och vänder mobilen mot Stephanie medans jag pekar på den lite kortare personen i gänget, jag vänder tillbaka mobilen kollar på honom och ler lite smått.

"Oj oj oj nån som är lite kär" säger Stephanie och brister ut i skratt, jag slänger med armen men hon hinner fånga den innan den träffar hennes mage. Jag ler mot henne och jag får ett retande leende tillbaks o sen brister vi båda ut i skratt. 

"ska du säga tror aldrig jag har hört någon prata om en och samma person så mycket som du gör, finns ju inget annat i din hjärna förutom han Lucas eller Ludwig eller vad fan han nu heter"

"HAHAHAHHHAHAHAHA Lucas vart fick du det ifrån" säger Stephanie och ser mig en lite smått oseriöst dömande blick. 

"ja ja ja vad vet jag om dem där jävla killarna, gick bara med på att se dem där killarna för att få träffa dig bryr mig helt ärligt inte så mycket om dem" suckar jag och slår en kudde lätt i hennes huvudet. Jag får en allvarligt dömande blick som svar. 

"oj förlåt förlåt" säger jag och kastar iväg en slängkyss till henne. Hon fake ler mot mig med armarna i kors. 

12.45

Stephanie lyckades få iväg mig lite tidigare och vi står nu i kön för att få komma in och sätter oss på marken bredvid två tjejer. Det va inte så värst mycket folk som jag trodde att det skulle vara. 

Vi sitter i kön och det går timme efter timme och helt plötsligt är klockan 19.17 och alla börjar ställa sig upp och det blir genast ett förfärligt tryck från alla håll. Tiden går och nu är klockan 20.01 och folk börjar skrika, vi står ändå rätt så långt fram typ på 4de raden och jag ser fyra killar springa ut, jag ser hur glad Stephanie blir och blir varm i hela kroppen av att se henne såhär de gör mig så lycklig för jag vet hur lycklig jag själv skulle va om jag va hon. Jag försöker sjunga med men har bara lyssnat på deras låtar när Stephanie spelat dem så de går inte så bra. 

Plötsligt känner jag hur hjärtat börjar slå snabbare och hur lungorna måste arbeta ihjäl sig för att jag ska kunna andas, paniken stiger inom mig och jag blir rädd jag tänker att jag måste stanna upp i en minut för att inte förstöra Stephanies kväll, men trycket gör det svårt. Ljudet blir mer och mer burkigt och synen blir mer och mer suddig, allt går i slowmotion och jag hör hur  en av killarna säger det är jag som är....... i väldigt burkigt ljud, jag känner hur alla luft pumpas ut ur lungorna och hur allt börjar snurra jag tappar andan helt och tankarna som hinner susa genom mitt huvud innan jag känner hur min panna sakta slår i marken är: 

tog jag mig enda hit upp för det här? vad har jag gett mig in på? jag skulle ha stannat hemma...  

....allt blir svart 

-----------------------------------

okej det va del 2 vet inte riktigt vad jag tycker om den än men hoppas ni tyckte om den 

 rösta och kommentera   

puss och kram <33