rosor i plast ° d.l.

setenta y uno

Ludwig. Aldrig trodde jag att Ludwig skulle vara min räddare i nöden. Mannen ställer sig upp och torkar blodet på ärmen. Han mumlar något, som inte hörs då musiken fortfarande spelas. Han kastar sig mot Ludwig, som snabbt dyker åt sidan. Snabbt därpå kommer Noel fram ur bakgrunden och drar ut killen. Ludwig ställer sig upp och viftar med handen mot mig. Jag tar hans och han drar mig bort mot ett mindre sovrum.

Han stänger dörren och musiken blir svagare.

"Är du okej?" han sätter sig bredvid mig i sängen. Jag blinkar snabbt bort tårarna och pillar med änden på min ärm.

"Var är Dante, jag skulle träffa honom och ja så kom han och-", Ludwig plötsliga omfamning får mig att tystna. Jag vrider mig till sidan och kramar om honom också.

"Ja, jag vet," suckar han och klappar med handen på mitt huvud. Dörren slungas upp och in kommer en orolig Dante.

"Angelica!" säger han och dyker ned i sängen och slingrar sina armar runt mig. Ludwig ler snett och lämnar rummet.

"Är du okej, vad hände?" säger han snabbt och tar min hand. Jag suckar.

"Jag vill nog inte prata om det, du hade vetat om du faktiskt var där," säger jag och ångrar mig snabbt, när jag inser hur kallt det kom fram. Han drar ifrån en bit och lutar huvudet.

"Du kan ju inte mena att du är arg på mig för det här," säger han allvarligt och upptar en hård ögonkontakt. Försöker jag flytta blicken, följer han med.

"Du lovade att möta upp mig," suckar jag och himlar med ögonen när han inte ser. Hade han bara hållit sitt löfte om att leta upp mig så hade det aldrig hänt. Jag minns killen händer på min midja, hans haka på min axel. Jag skäms, jag skäms för att jag gick hit och att jag inte kände igen att det inte var Dante.

"Men Angelica, kom igen, jag försökte hitta dig men jag kunde inte, du vet att jag inte tillåtit den skiten att ens se på dig om jag visste," hans hand styr tillbaka mitt huvud och han flyttar sig närmare.

"Om du bara en gång kunde hålla vad du lovade," mumlar jag, och ångrar mig ännu en gång.

"Okej, visst, om vi ska ha det så-," börjar han och ställer sig upp, "- då går jag så kan du leta upp mig när du slutar vara så jävla sur". Jag greppar efter hans hand men han har redan slitit för långt ifrån.

"Dante kom igen," suckar jag men han smäller igen dörren. Jag slänger ner överkroppen i sängen och stirrar upp i taket. Varför är vi alltid så här? Att vi måste bråka och argumentera och sen är Dante sur.

Jag suckar högt och skickar iväg ett sms till Victoria. Tänka sig att Viktor varit med någon annan. Vem kunde det vara, Victoria nämnde aldrig något namn?

Jag öppnar Instagram och kollar igenom allas storys. De flesta hade varit hemma, förutom en. En som tydligt varit ute på fest. Sophia. Herregud, vad har flugit i henne? Den Sophia'n jag kände en gång i tiden skulle aldrig någonsin hålla på med någon annans pojkvän. Jag försöker smsa henne, inget går fram. Tyra måste ha fått henne att blocka mitt nummer.

privat meddelande [>>] sophiaryssberg

är det du som höll på med viktor igår kväll?

nej
varför hittar du på skit?

vi har en video på det
sophia, sluta ljuga och
försök ställa något till
rätta iallafall, du kan hata
mig hur mycket du vill, men
lägg ner att trycka ned victoria?

asså men vi hånglade bara?
herregud, dåligt förhållande
de måste haft om hon inte klarar
av ett hångel liksom