rosor i plast ° d.l.

ciento y trece

Jag har bestämt mig. Jag ska träffa Dante, och jag ska reda ut allt. Trots allt så är det ju honom jag vill vara med, så jag antar att jag får lägga ned min attityd. Och viljan att inte cykla i regnet.

Jag sliter på mig ett par låga Converse och ser mig en sista gång i spegeln.

"Kom igen nu Angelica," peppar jag mig själv hur töntigt det än låter. Utanför regnet pepprar regnet mot rutorna och jag börjar ångra mig. Dante kan säkert vänta. Nej, fan, kom igen Angelica.

Jag hoppar på cykeln. En ranglig monark med knappa bromsar. Men ingen i familjen cyklar ofta, så vad spelar det för roll?

När jag cyklar ned för gatorna tänker jag förvånadsvis på Ludwig. Jag undrar om det är sant, att han faktiskt är lika "into me" som Dante. Om Dante nu är det, fortfarande.

Luvan får jag hålla i annars åker den av i nedförsbackarna. Det regnar fortfarande mycket, vanligtvis hade det lagt sig nu. Och molnen är mörka, jävlar vad motgångar.

Jag sladdar oviljande in på parkeringen vid Dantes lägenhet. Regnet snattrar på huvudet när jag äntligen får upp cykelnyckeln på nyckelknippan. Det speciellt ljud låter hyfsat högt när jag vrider om. Sen springer jag in i genom lägenhetens port och stannar till i korridoren.

Tänk så är han inte hemma? Fast det hade kanske varit bra, mycket enklare.

Jag ringer på. En typisk lägenhetsringklocka ljuder, men inga steg. Okej, ingen hemma, skönt.

Ändå är jag besviken. Jag ville träffa honom, reda ut all skit för sanningen är att jag saknar honom minst lika mycket.

Jag sätter mig ner i trappan. Jag kan iallafall vänta på att det ska sluta regna. Jag inbillar mig fotsteg bakom Dantes dörr, dock öppnas den ändå.

"Angelica," jag vänder mig om. Tarja.

"Hej, jag söker Dante," ler jag och ställer mig upp. Tarja ler minst lika mycket och jag kliar mig i hårbotten. Jag vet inte om det här är stelt eller inte.

"Välkommen in," säger hon och jag tvekar. Tänk om han inte kommer hem ikväll, så sitter jag där och väntar?

Ändå stiger jag in och hänger av mig jackan i hallen. Tarjas leende blir kvar, kanske är det nu större än innan. Hon går in i köket och jag följer efter. Förra gången jag var här var Dante med mig, och det slutade ju... bra. Antar jag.

"Får jag bjuda på något?" undrar hon och jag ler och nickar.

"Bara vatten, tack."

Tarja spolar vatten i kranen och glaset fylls upp. En kaffemugg står på bordet, och jag antar att det är hennes då jag aldrig sett Dante dricka kaffe. Hon ställer ned glaset framför mig och sätter sig mittemot.

"Han har inte varit hemma på ett tag," konstaterar Tarja och jag sipprar sakta i mig en klunk vatten.

"Egentligen bråkade väl inte vi, det var mer han och Axel, men sen fick jag höra saker jag tycker han skulle sagt som han inte berättat och jag bara... orkar inte bråka mer " suckar jag.

"Var det om hans pappa?"

Jag chockas av att hon frågar. Jag trodde att hon bara skulle förstå och sedan inte vilja prata om det.

"Ja, och saker runt honom antar jag," mumlar jag och tystnar lite. Är jag för på? Kanske vill Tarja inte ens prata om det här.

"Dante är, stängd, när det kommer till hans bakgrund," säger hon. Tarja låter som en typisk mamma när hon pratar. Jag tänker på det Noel sa, om hennes stroke.

"Jag hörde också att du hade haft en stroke," säger jag men det kommer ut mer som en viskning. Hon kollar upp från koppen.

"Ja, det har ju hänt det också," svarar hon. Jag kollar ut genom fönstret, det här verkade känsligt och jag ångrar mig snabbt.

"Men, Dante var den som alltid fanns där för mig," säger hon och flyttar huvudet för att söka ögonkontakt.

"Han lyssnar alltid, Angelica, du kan säga vad som helst och han kommer alltid lyssna även om han inte vill det," fortsätter hon och jag antar att hon menar att jag borde lita mer på honom. Och det gör jag ju såklart, litar på Dante, men ändå så vill jag reda ut allt. För Dantes skull.

"Jag vet och det är därför jag så gärna vill-," jag avbryts av ytterdörren som öppnas. Ett par skor sparkas av i hallen och ett tyst stopp. Förmodligen märkte han min jacka. Dante är hemma.

"Mamma, varför är Ang-," han kommer in i köket. Han är tyst och jag är tystare om det är möjligt. Han ser på mig och jag ser på honom.

"Tjo," säger han och hänger av sig den blöta kepsen på en av köksstolarna. Han ser ned på mig där jag sitter.

"Jag visste inte att du var här," säger han och drar in lite snor i hjärnan. Han ser bort på Tarja som ser på oss som om vi var den vita duken i en biosalong.

Jag ställer mig och två knappa decimeter skiljer mig och hans bröstkorg. Jag knackar med pekfingret i hans mellangärde, precis där han tatuerade hjärta sitter under det blöta tyget.

"Jag vill prata med dig," säger jag och ser upp på hans ansikte. Dante lägger armen om mig och drar in ännu lite mer snor.

"Ja, jo, det förstår jag väl," mumlar han och drar mig i en sväng så han nu står där jag tidigare satt. Han gestikulerar "vi går nu" till Tarja och jag ser hur hon nickar och sörplar med ett leende på läpparna.

Dante stänger igen dörren till sitt rum med foten och jag står kvar precis innanför den. Han kraschar in i mig och i hans famn.

"Jag har saknat dig också," snörvlar jag som en treåring och han skjuter ifrån mig i omfamningen. Han ser bara på mig och ler.

"Jag är ledsen för allt-," börjar han och jag håller bara om honom i tystnad.

"- och jag lovar att jag ska berätta allt och-," jag avbryter honom när jag kraschar mina läppar mot hans. Han ler och hans genomblöta lugg får en droppe att rinna ned för min kind.

"Inte nu," säger jag och han låser dörren.