rosor i plast ° d.l.

ochenta

Jag ser honom gå över bron längre bort. Dante. Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra. Tänk om det är nu han ska säga att han lämnar mig, att han hittat någon annan. Vårt bråk var inte ens så hemskt, inte så mycket, men Dante menade refrängen, jag såg det i hans ögon.

Han vänder sin rosa keps, skärmen är nu istället framåt, och han ler snett. Jag blinkar och ser ut över vattnet. Dante ställer sig i tystnad bredvid och ser på samma fläck som jag.

"Hej," mumlar jag och vänder sig mot mig.

"Tjo," viskar han och ler mot mitt ansikte. Jag ser honom i ögonen och tittar ut över vattnet igen, han verkar glad. Förvånansvärt glad med tanke på att senaste gången han såg mig var det han som lackade.

Dante avbryter tystnaden.

"Jaha det här var ju tråkigt," säger han rätt uppochner och slår med handen på räcket. Jag ser på honom.

"Det var du som ville prata, och du som har saker att prata om, jag ångrar inget," säger jag tillbaka. Dante ser på mig utan något särskilt ansiktsuttryck och lutar på huvudet.

"Okej, jag antar att jag ber om ursäkt då, eftersom att allt visst var mitt fel," svarar han och får den spydiga kommentaren låta glad. Jag ser på honom.

"Ursäkten betyder ju inget om du inte menar den," suckar jag och inser hur jag faktiskt är den av oss som sätter emot. Den som inte vill utan bara vill vara negativ.

"Vad gjorde jag fel då, liksom ja, jag var lack men vad mer?" han letar efter ögonkontakt och och jag stirrar på honom.

"Du försökte inte ens stötta mig, Dante, jag kan inte vara tillsammans med någon som inte försöker," säger jag högt och ångrar mig. Kommer någon och går, blir ju detta jättepinsamt.

"Då får jag väl ändra mig," säger Dante och greppar efter min hand. Jag tar hans och han tar upp en ögonkontakt.

"Förlåt," viskar jag, och han lutar pannan mot min.

"Det var mitt fel, jag är den som borde be om ursäkt," mumlar han och jag ser upp i hans ögon.

"Ja fyfan, nu får du ge dig," skämtar jag och han ler med hela ansiktet. Han puttar till mig och jag gör ett "oj vad kränkt jag blev" uttryck och puttar honom hårdare tillbaka. Han rör sig knappt ur fläcken och håller istället om mig.

"Jag saknade dig också," viskar jag och han ser mig i ögonen. Hans läppar kraschar in i mina.