rosor i plast ° d.l.

ciento y ocho

Killarna, som jag innan alltid kände som Hov1, står framför mig och hoppar runt på scenen. Jag står i sidan, bakom någon slags vägg, och bara ser på.

För ett tag sen var jag där nere, med resten av fansen, och visste inget annat. Men nu är jag istället här.

Jag tänker vidare på mina stunder med dem. Stunderna, skratten och kärleken jag känner för dem alla.

Så sorgligt som det låter, sjunger de sin sista vers. Fansen ropar "Hov1" flera gånger på rad och klappar och skriker, men killarna lämnar scenen.

"Whoo," jublar Noel med ett jätteleende på läpparna.

Vi tar oss in i deras loge, jag slår mig ned på soffan och Dante bredvid mig på armstödet. Han muttrar till svar när jag berättar hur stolt jag är, och hur imponerad jag är. Jag ser upp honom, hans käkar är spända och han stirrar på väggen.

"Jävlar vad dunder det var," säger Noel högt och applåderar en applåd. Ludwig suckar och stönar.

"Nej, absolut inte, det var mycket bättre igår ju," klagar han och jag ser på honom.

"Ni var jättebra, vad snackar ni om?" ler jag och Ludwig lutar huvudet åt sidan.

"Det måste du ju säga," suckar han och jag skakar på huvudet.

"Hade ni sugit hade jag sagt det," skrattar jag och Dante vrider på sig bredvid mig.

"Vi var inte ens synkade!" säger han skarpt och jag rycker till. Axel ser mot oss och sedan på Noel.

"Jo, Dante, det var jättebra," säger Noel med en lugnade ton. Jag ser upp på Dante, hans käkar är fortfarande spända.

"Men då fattar ju ni inte vad jag menar, det var inte ens i närheten!" fortsätter Dante och jag tar hans hand. Han rycker ifrån och jag ser på honom.

"Dante, jag-," försöker jag men han spärrar ögonen i mig.

"Angelica, du fattar inte, du borde inte vara här," säger han och jag blir orolig över hans irriterade ton. Jag letar runt i rummet, Ludwig sitter och stirrar ned i knät vid Axel som kliar sig i hårbotten.

"Alltså jag tyckte det var synkat," säger han och Dante ser upp från sina händer.

"Ska du ha stryk, Axel?" säger han högt och spärrar ögonen i Axel.

"Dante," försöker Noel, och jag letar efter Dantes hand. Han rycker ifrån igen och jag suckar och lägger mig bakåt i soffan. Han ser inte ens efter mig.

"Nej, Dante, vad fan?" säger Axel med en suck.

"Jag ber, får jag ge dig lite stryk?" Dante till och jag tar tag i Dantes arm. Han sliter bort, hårdare den här gången, och det gör hon i handleden. Jag grimaserar och vrider mig om handleden.

"Chilla nu för fan, Dante!" säger Ludwig hårt och Dante ser upp på honom. Ludwig ser på min handled och fortsätter.

"Inte framför Angelica." Dante ställer sig upp och får mot Ludwig.

"Vad spelar det för roll, Ludwig?" säger han och ställer sig en bit ifrån honom. Ludwig backar mot Axel som gömmer sig i datorn.

"Du kommer ångra dig senare," mumlar Ludwig och jag och Noel utbyter "herregud"-blickar.

"Vad vet du om det?" säger Dante, ännu mer irriterat än innan. Jag backar bakåt i soffan och sätter mig som en boll. Detta var ju... obehagligt.

"Inget, men Dante, vi skiter i det här nu," försöker Ludwig säga för att skaka bort denna jobbiga situation. Han ser på mig och jag ler lågt. Dante ser på oss.