Dramione |Gråa ögon

16 | Tårar

{Draco}

Jag satt trött i uppehållsrummet när jag påminde mig själv om att klockan snart var sju. Jag studerade Blaise som fokuserat läste i en faktabok med ett intresserat uttryck. Plötsligt kom Pansy nedrusandes från trappuppgången med en förtvivlad min.
-Draco? sade hon med sin gnälliga röst.
Jag himlade med ögonen och öppnade dem tröttsamt framför henne.
-Kom, fortsatte hon tyst och nickade åt utgången. Jag reste mig upp och gick efter henne.
-Vad, Pansy? frågade jag och stoppade ner händerna i fickorna.
-Är det sant? utbrast hon gällt och gestikulerade oklart med armen. Jag visste precis vad för sanning det var hon talade om.
-Vadå? mumlade jag och började trumma med foten. Stress, stress, stress. Vad skulle jag svara?
-Det smutsskallen Granger antyder, du kysste henne. Jag tänkte ju såklart att du aldrig skulle göra något sådant smutsigt, men jag ville bara försäkra.... Hon är ju liksom en smutsskalle, upprepade Pansy och lade armarna i kors. Hermione hade berättat för Pansy. Det sved i mina ögon. En klump lade sig hårt i min hals. Skriket som innan funnits där inne återvände sakta.
-Pansy, bara håll dig undan, sade jag och knuffade mig förbi henne.
-Så det är inte sant? frågade Pansy efter mig. Jag vände mig halvt om.
-Jag ska ha stödlektion nu, det är faktiskt väldigt lärorikt, svarade jag bara och föste upp en bunt böcker i min famn och lämnade Pansys gapande mun och fängelsehålorna. Jag ville gråta igen, låta skriken få pressas ur mina ögon och lämna min kropp. Men det var för sent. Hur kunde hon berätta för Pansy? Det gick inte ihop på något sätt. Det är Hermione Granger vi pratar om. När jag tänkte på det, så kände jag mig faktiskt väldigt upprörd och besviken. Mina steg fördes långsamt upp för tredje trappan framför biblioteket. Det sved i mina ögon så att jag inte kunde titta helt. Jag såg bara allmänt trött ut i nuet.
-Du kom, mumlade Hermione när jag släpade mig in till där vi brukade sitta. Jag tittade upp.
-Det ser ut så, svarade jag kort och harklade mig. En sjundeårselev som satt och läste en bok hyschade oss. Jag suckade och gled ner på stolen som vanligt.
-Du berättade för Pansy, viskade jag upprört och kände hur klumpen i min hals växte.
-Ja, men Draco.....
-Kan vi prata någonstans mer ostört? frågade jag snabbt och reste mig upp. Hermione nickade motvilligt och följde efter mig. Jag hatade att mina känslor för henne bara växte så fort jag var vid henne. Varför var jag sån här? Jag stannade upp när vi fann en mörk obemannad korridor.
-Varför? frågade jag bara. Hermione sneglade åt sidan. Hon var så vacker.
-Jag var mitt i ett gräl med Pansy, det bara slank ur mig, svarade hon och satte sitt brunlockiga hår bakom örat.
Jag svarade inte utan tittade bara runt omkring på väggarna. Hermione försökte fånga min blick.
-Draco, jag vet inte hur.....
-Hatar du mig? avbröt jag henne och mötte blicken. Hon rynkade pannan.
-Jag hatar dig inte, jag tycker bara....
-Kyssen, det var en konka, sade jag snabbt.
-Sluta avbryta mig! utbrast Hermione men såg sedan fundersam ut igen.
-Vadå det var en konka? frågade hon förvirrat. Jag svalde hårt. Varför sade jag det där?
-Ska jag pröva att kyssa dig igen? Om du inte känner någonting för mig efter så lämnar jag dig ifred, jag lovar, sade jag och förvånade mig själv. Det där var ju inte meningen. Hermione spärrade upp ögonen.
-Nej! Du ska inte kyssa mig igen, Draco. Du förvirrar mig jättemycket nu! svarade hon spänt. Hon ville där ifrån så gärna.
-Hermione snälla! Jag lämnar dig ifred sen, jag lovar verkligen, sade jag och min röst darrade.
-Men jag vill int.....
Jag hade redan tagit steget och pressat mina läppar mot hennes. Två fiender sammanbundna till en. Hermione hoppade till och tog ett raskt steg ifrån mig.
-Vad håller du på med?! utbrast hon och backade ännu mer. Jag svalde. Helt ärligt så visste jag inte vad jag höll på med. Men när jag tittade upp igen så såg jag hur det rann tårar från Hermiones ögon, ner för hennes kinder.
-Första året på Hogwarts, smutsskalle, jo det var jag minsann, samt andra året då jag blev en vidrig äcklig sådan också. Tredje året samma sak, men saker blev ju bara värre. Hela ditt underbara gäng gick på mig också. Under dina instruktioner. Fjärde året?! En total skandal att jag gick med Viktor på balen, jojo. Smutsskalle var jag ju. Nu i början på femte året var värst ska du veta. Draco, du var verkligen en idiot. Jag... jag började tvivla på min familjs förmågor när du kallade mig allt det där hemska. Jag bara.... Hur kunde du få en person att tryckas ner och skämmas på grund av sitt slumpmässiga ursprung. Skulle du vilja att det hände dig?! Vill du gråta dig till söms vissa nätter? Vill du se på dina föräldrar med andra ögon för att en idiot tryckte ner dem rakt framför näsan på dig? fortsatte Hermione och hennes tårar flödade ner när hon tänkte på det. Hennes blick fylldes med hat.
-Jag tror inte det, sade hon besviket och småsprang bort, upp i trapphuset. Jag stampade hårt i marken och lutade mig mot väggen. Mitt ansikte var nersjunket i händerna. Fan.