Dramione |Gråa ögon

14 | Kyssen

{Draco}

Direkt efter lektionen så hade jag en hård klump i halsen jag ville ha bort. Jag småsprang upp för gräskullen, upp mot slottet... allt jag tänkte var Hon älskar honom, jag är ingenting för henne. Jag sprang in genom den öppna porten och genom huvudkorridoren... jag är ingenting för henne, Han har hennes hjärta... Upp mot tredje våningen som alltid stod tom och mörk. Efter sista trappan gick droppen. Klumpen i min hals vidrörde mina stämband och pressade ut tårar ur mina ögon. Jag gled ner mot väggen flämtandes i gråt och händerna mot ansiktet. Tårarna forsade och mitt brustna hjärta värkte. Tanken på att jag aldrig skulle få henne i mina armar, att hon aldrig skulle titta på mig som hon tittade på Ron Weasley. Allt är mitt fel, allt är mitt fel, jag är en idiot. Jag rev av mig kappan och slängde den bort mot en staty. Allt här uppe var så tyst, men inuti mig så skrek jag. Jag svepte händerna över mina blöta kinder även fast det bara fortsatte rinna.
-Vem sa att en kille inte kunde gråta? sade plötsligt en varm röst. Ånej..... Hon följde efter mig. Hermione...
-Det är inte.... som det ser ut, svarade jag och kämpade hårt för att samla ihop mig nu. Hon kom fram och satte sig bredvid mig.
-Vad händer, Draco? frågade hon och lät lite orolig. Jag andades in skakigt och lät min hjärna tänka snabbt.
-Deeee.... Min pappa, han sätter så mycket press på mig. Och jag kan inte alltid göra honom stolt, å då blir han besviken igen och igen... Det blir bara lite jobbigt, sade jag och andades ut. Det var ju sant, men det var inte den rätta anledningen idag.
-Åh, sånt suger. Jag är ledsen, svarade hon snabbt. Jag kunde känna hur obekväm hon var genom hela konversationen.
-Du behöver inte vara här, mumlade jag och harklade mig.
-Det vet jag, men. När jag blev prefekt så sa McGonagall att jag gärna fick hålla ett öga på såna här händelser också... sade Hermione och tittade på mig. Där stack det till lite. Jag som för en sekund trodde att hon brydde sig om mig påriktigt.
-Dessutom så tycker jag ju synd om dig, ingen ska behöva sitta såhär på grund av sina föräldrar, fortsatte hon. Jag tittade upp i hennes ögon. Där försvann min hjärna ut i ingenstans. Hon tog över mitt huvud. Jag vred mig mot henne och kysste henne rakt på munnen. Hela min kropp kändes läkt igen och skriket inuti förvandlades till en fågelsång. Hermione drog sig snabbt ifrån mig och reste sig upp.
-Vad i helvete?! utbrast hon och tog ett steg tillbaka. Min hjärna flög tillbaka in i mig och påminde mig om att hon fortfarande hatade mig även fast jag inge längre hatade henne.
-Förlåt, jag vet inte vad som flög i mig... mumlade jag och harklade mig. Jag skämdes så mycket.
-Inte jag heller, rör mig aldrig igen, sade hon upprört och försvann här ifrån. Ja, jag var en idiot. Och dessutom hade jag varit riktig elak mot henne i 4 år. Hur skulle hon förlåta mig för det? Jag sjönk åter ner i mina händer med en suck. Och ett åter brustet hjärta.