Dramione |Gråa ögon

17 |Hermione

{Hermione}

När jag lade mig den kvällen så var det för mycket blandade känslor. Jag var arg, jag var besviken, ledsen. Men samtidigt hade jag dåligt samvete att jag visade bort Draco igen, när jag nu kände till att han hade enorma känslor för mig, vilket också var en stor chock. Hur snabbt övergick inte hans tankar från hat till kärlek? Och i nuet visste jag hur sårbar Draco var. Hans föräldrars press, misslyckandet i skolan, hans vänner, jag... Snart skulle han ju gå sönder. Jag satte mig upp i sängen. Det kan ju inte vara lätt för honom. Men varför har han tryckt ner alla? Det måste ha varit... För att få upp sig själv samtidigt. Men om man trycker ner andra för att trycka upp sig själv så måste man må riktigt dåligt. Helvete, det är ju inte hans fel. Han har ju blivit inlärd sen barndom att se ner på de som är mugglarfödda och icke renblodiga. Hur skulle han veta att det var fel förens han började tänka efter?..... som han gjorde.... i år. Hans känslor måste förknippas med dåligt samvete. Men fortfarande......
Jag reste mig upp ur sängen och drog på mig en kofta. Det som behövdes nu var egentligen ett långt snack med honom. Men hur skulle jag göra med hans känslor när en del av mig fortfarande tyckte om Ron?

{Draco}
Allt var oklart. Mina tankar irrade runt som bin i en stack. Genom allt jag inte visste så kunde jag lista ut att jag var en idiot, och att jag aldrig skulle få Hermione. Därför bestämde jag mig för att ge upp. Jag var officiellt färdig med Hermione Granger, för både hennes och min skull. Jag tvättade mina händer och började gå utåt. Frågan var om jag ens gillade henne längre om jag bara intalade mig själv att inte göra det.
-Hallå, Draco, vi behöver prata, sade plötsligt Hermione som kom in i killtoaletten. Jag ryckte till och skakade sedan av mig vattnet på händerna.
-Ja, förlåt för tidigare, verkligen. Jag ska lämna dig ifred nu och gå tillbaka till att vara Draco Malfoy. Inte mot dig förstås. Men ja, sade jag och andades ut. Lättad att jag hade samlat ihop mig sen tidigare. Hermione fortsatte att gå mot mig.
-Men alltså, du behöver ju inte....
-Jo, Hermione. Vi behöver avsluta det här. Så var fri, jag vet att du och Weasley har något, jag är inte ivägen längre och kommer aldrig att vara. Jag behöver också gå vidare, Godnatt, fortsatte jag och log medan jag gick förbi henne.
-Men vad ska du göra nu? frågade hon och vände sig om efter mig.
-Mobba några töntar, och förstaårselever, ropade jag innan jag gick ut från killtoaletterna. Ett litet skratt från Hermione hörde jag bakom mig. Stolt var jag, jag hade fått säga det jag ville, utan något tjafs. Jag gick ner för trapporna till fängelsehålorna. Det kändes bättre än det gjort på länge.

{Hermione}
Jag satte mig ner vid Harry på frukosten nästa morgonen och andades ut. Någonting kändes fortfarande konstigt, men fortfarande ändå inte. Jag tittade bort mot slytherinbordet. Draco pratade med Goyle och skrattade hånfullt åt någonting. Allt var egentligen som vanligt, men jag kände mig tom. Kunde det vara så att jag redan saknade blickarna? Eller till och med saknade Draco. Nej. Så var det inte. Jag tittade upp mot Ron som slog sig ner mitt emot mig och Harry.
-Tja? sade han och avbröt vår tystnad.
-Hej Ron, svarade jag och Harry samtidigt. Det blev tyst igen. Draco tittade fortfarande inte hit. Nej, nu skulle jag inte vända på det hela.